Vakna och sovande drömmar.

Det är märkligt. Jag har skrivit om detta inlägg ett antal gånger.

Jag putsar och suddar ut, skriver om. Men en historia kan inte skrivas om hur många gånger som helst och behålla det den från början vill säga. Jag kan varken förfina eller förfula, om jag är ärlig.

Den handlar om pappa. Pappa är numer texter på hög. Pappa är minnen såsom en röd stickad tröja i en pappkartong på ålderdomshemmet. Pappa är skrik, pappa är sorg och hat. Pappa är vackra tavlor och vita strukna skjortor. Han är slipsar i alla de färger. Han är den som förändrade min värld, både inre och yttre.

Och han är grått hår, brun kista och levande ljus.

Jag gav honom mitt rosa hårband som barn och det knöt han på ratten i bilen.

Sista gången jag träffade pappa var en sommardag.

Vi kunde inte längre prata, om vi någonsin kunnat.

Alla minnen, alla svek plågar mig. Allt som gjorde mig mindre jag och mer han. Historien är så lång och stenig.

Men...

Jag drömde inatt, en dröm jag aldrig drömt förut.

Det var pappa i en röd fotölj som tecknade och visade mig. Jag lade mitt huvud mot hans som om det var naturligt. Jag kände hans gråa hår kittla kinden, och inget ont fanns mer.

Och jag log. Jag log mot honom. Det var längesen jag log. Inifrån hjärtat.

Jag har förlåtit dig pappa, men jag visste inte om det själv.