Jag har en klump i min mage. Ihoptryckt energi, bultar som ett extra hjärta. Läkaren sa att det är pulsådern som känns genom tunn bukvägg.
Den slår tydligt. Tyget vibrerar försiktigt.
Jag tar, försöker känna att jag finns. Att detta är jag i nuet. Det enda som existerar just nu, för mig.
Jag vill gärna fly "kärnan".
Ibland skrämmer färgen mig. Ibland skrämmer konstnärerna jag känt mig. Ibland är rädslan hela tiden.
Då ger jag upp. Blir apatisk. Något skrämmer mig, något minne, något suddigt.
Men jag plockar ändå upp penseln...endast där finns svaret.