vägen hem

Att vänta besked från csn är hemskt. Det ser ut att gå hur bra som helst. Men jag är ständigt på vakt.
Jobbigt? .....ja....
glädjas, vad är det? Men jag finner små luckor och i dom lyser det starkt sken. Jag bara väntar att få öppna stora ladugårddörren in till ateljen.
Varför? varför väntade jag så länge?
Jag glömde bort. Man glömmer lätt sin dröm, tror att det är "bättre" att göra si eller så och att det ändå inte skulle funka att "leva ut"
Jag satte upp hindren själv och självklart tar det tid att bryta ner dom. Planka för planka, spik för spik.
Jag känner igen från min barndom. Grusvägar, färglukt, starka känslor och temperament. Terpentin som stack i näsan...ja det mesta där ute i Edsvik påminner om förr. Lummiga träd. Utställningar. "Mitt språk"...det jag kan prata, åtminstone litegrann.
Det luktar barndomen, det fina jag minns av barndomen. Det är synen av högar med papper, bubbelplast och tejprullar, bruna stora som man får bita av.
Jag är fängslad. omedveten om tid när jag står på stallbacken. Regnet duggar tätt och det luktar lera.
Jag är ju hemma igen.