Det är som om allt faller tillrätta.
Gardinen gungar i takt med vinden. Regnet smattrar mot rutan.
Men tvivlet på mig själv finns där.
Något mindre nu än förut. Känslokasten är stora från hejdlös glädje till ändlös sorg.
Men för några år sen visste jag inte hur glädje kändes.
Nu kommer den då och då...och oftare och oftare. Jag måste säga att det var en lång väg till denna gryning. Som att åka genom ständigt mörker. Som en rosenbuske att hugga sig ur och evig sömn.

Igår kunde jag andas lättare. Det kommer dagar då täcket är lent mot huden.