Intervju

En lärare ringde från konstskolan och vill träffas för intervju på torsdag klockan 16:30.

Ricardo heter han och jag la på min finaste stämma, men är på gränsen till hysteri. Ett hysteri som gör att jag nästan kan ställa mig på knä. "snälla!! ta in mig" Denna "hysteri" väcks när jag har konkurrens. När jag ser och känner vad jag vill ha, på riktigt, då väcks massor av sovande energi och även ilska och sorg över det jag aldrig kunde få eller tog emot.

Jag vill ha tid. Jag vill ha någon att vända mig till. Det är inte alltid mina målningar vi sar det jag vill. Det är som om det bor någon inne i mig. Någon som verkligen, verkligen är jag. Och denne vill ut på duken.

Ibland vill jag inte vara ensam när jag möter henne...Hon som är jag. Hon har något att berätta. Något som sitter i halsen. Något som sitter i höften.

Varje gång jag målar är det som en spegel, fast mer levande.

Jag väntar på henne. Det har jag gjort länge och jag tror jag kan skymta henne ibland.