Jag trodde jag var ful som barn.
jag trodde jag var ful som tonåring och nästan fortfarande. Det fanns alltid något som störde den bild jag målat upp, sådan som jag ville vara.
Hela min uppväxt hatade jag mig själv. Jag trodde ingen någonsin skulle älska mig. Varje dag hittade jag något i mitt utseende, värt att motarbetas istället för att accepteras.
Kanske är det så det är i tonåren. Kanske är det inte så alltid heller... Så mycket jag missade. Så mycket jag inte klarade av. Så mycket jag antog som var fel.
Röster i mitt huvud upprepar sig fortfarande ibland " va små höfter du har" "vad tunt hår du har" "så här kan du väl inte se ut" "är du dum i hela huvudet" "jag är misslyckad"

Men vet ni...alla ni där ute...som sa dessa saker....som jag gjorde till "mitt"
Era komentarer har bleknat.
De är inte längre en del av mig.

Sakta klarnar det och jag förstår att saker inte alltid är som man tror.