Är det så här det känns? Att befinna sig på rätta vägen?
Varje dag olikt den andra men med en spirande känsla av hopp ändå. Vad är det som gör det?
Ibland svämmar all längtan över, längtan efter det som är "sant". Så mycket att jag håller på att bokstavligen trilla av stolen.
Jag slukar, jag brinner, jag svämmar över av tårar, jag älskar, älskar, ohämmat.
Jag insåg idag att det är det lyckligaste tiden i mitt liv just nu. När allt bara öppnas och spirar.
Hur mörkt det än är.
Det finns alltid ljus.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar