Dörren

I morse med vattnet strilande över huvudet, rinnande längst med nacken. Hittade jag det glömda. Det som är jag. Innan allt annat hann sippra in.
Stoltheten över att vara jag.
Innan alla övergrepp, innan alla "stora" människor med makt sa till hur jag borde vara.
Innan rädslan att inte vara som andra vill kom in, innan jag öppnade dörren.
Jaga mig ni..med hyenor. Jag släpper er aldrig mer in.
Dörren är till för mina älskade.
Stolteheten över det jag vill säga. Att våga stå för mig själv.

Läraren sa...man måste kunna allt detta så som stilleben och kroki för det tycker också Peter Dahl...annars spottar vi ut människor som bara gör skit. Ungefär så...
Så fel hon har och vilken skit hon pratar och så mycket kreativitet hon dödar...drömmar, nya ideér. Kanske nått vi aldrig sett?
Men tack snälla lärare för att du ger mig motstånd. Ur det föds nått annat.