Jag ser allt spelas upp igen. Jag vill skriva hela tiden. Jag vill berätta...Trägolvet under fötterna.
Alla tavlor som forsar ur sig energi.
Alla tejprullar som rullar runt och allt papper som klipps, alla färgtuber...Allt färgkladd.
Alla som går att prata med, om samma sak. Om kärleken.
Jag börjar känna igen mig själv...det är ju såhär jag ser ut. Det visste jag ju.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar