utan hud

Jag är tydligen en känslig människa. Millimeter tunnt skinn. Själen så gott som vidöppen, ibland.
Jag kan inte värja mig. Likt ett barn med starka sinnesintryck plågas näthinnorna då och då. Som en droppande kran. dropp, plopp, dropp plopp.
Jag försöker stänga av. Dra åt kranen och få det eviga flödet att avta.
När glaset är fullt av allt vatten rinner det över, blöter strumporna, blöter allt som vill vara torrt. Det är när man häller vattnet rätt det växer. Som i min blomkruka.
Men så är det inte nu. Magen skvallrar om att jag lever fel. magen skriker att jag ska ändra riktning.
Magen säger " snälla Mariellla, hör mig, lyssna på mig, jag kan berätta"
Men jag kan inte höra rösten, vad det är jag ska veta. När känslor pressas slutar kroppen fungera.
Kanske är detta ett skydd? Kanske är jag inte utan hud.