terapi

I ett rum, vitt och med mjuka kuddar fick jag börja berätta.
Det var ganska svårt vissa stunder. Men det klarnade lite.
Jag är rädd att tappa greppet. Rädd för att tappa kontrollen. Det är mitt garnnysta som rullar ut genom rummet och leder till kärnan.
Det är rött, luddigt.
Denna människa drev mig fram. Här var inget rum med tystnad som sägs leda inåt. Jag kände mig inte ensam.
För det är i det tysta jag önskar höra en röst. En röst som säger att "du är inte ensam"
Många gånger i terapi har det varit tyst. I tystnaden hörs mörka djupa steg.Tystnaden är utsatthet. Tickandet av väggklockan. Ingen att ropa på. Ingen att våga fråga efter tröst.
Kuddar och fantasi blev en ventil.
Jag är noga med att berätta att jag inte vill lägga över skuld och att jag har samvete för mitt beteende.
Jag vill veta var ni andra "befinner er" och var jag är...
Jag vill slippa förvränga mig.
-vem är pappa? frågade hon...
-Min pappa är hatt, ilska och penslar.... den finaste bilden är svart vacker hatt och vit skjorta.
Det andra hopar sig.
-Mamma är det mjuka och det utsatta. Med ett inslag av "en del taggar" som från skogens grenar.