Jag tänker att ju mer tillstrampad jag blir dessto mer söker jag tröst i nuet. Jag blir mer närvarande. Blir mer tacksam. Så var det då jag ville ha barn, jag var helt manisk, men sen släppte jag det och accepterade. Såg andra möjligheter och glädje. Allt hängde inte på att bli mamma. Jag skulle resa istället, skriva en bok och kanske öppna en affär.
Vips blev jag gravid. Efter 3 långa år av IVF och utomkved och hormonbehandlingar. 3 år av avundsjuka och mindervärdeskomplex.
Jag tänker att det kanske är så med konsten också. Att det kan va bra att sänka kraven på mig själv. Låta det som kommer komma.