Idag har jag målat syrener. Jag lät en bukett syrener stå i rummet samt balkong dörren stå öppen så alla sinnen är med. Jag kan lättare sätta mig in i känslan då. Jag vill vaar där hela jag, jag vill vara "inne" i tavlan. Jag vill att det är "ur mig" det växer syrener.
Ur "sprucken" sårig hud växer nu blommorna fram, på min duk. Jag vet inte åt vilket håll. Jag vet inte vad det ska säga. Jag vill dela med mig en känsla. En känsla av mörker och ljus. En känsla av öppna sår som föder vackra blommor. För livet är vackert trots alla sorger. Trots alla minnen.