Ansikten

Kan man minnas ett ansikte bra efter att man skilts åt? Jag försöker, men jag glömmer minut för minut.
Jag vill minnas hennes ansikte. Jag vill minnas det för att det gav mig kraft.
Men sakta bleknar det. Som en suddig blyerts teckning, ändå fylld med respekt för varje linje.
Jag vill behålla känslan. Behålla den lilla stund då jag lärde mig behandla mig själv med kärlek.
Det är en lättnad.
Det är verkligen som lätta dun i vinden.
Men minnen kan väckas till liv som om de hände just här, just nu. Det krävdes att någon enda klarade av det och som jag gav förtroendet till.
Ansikten kan bli så nära. Alla sinnen aktiveras. Minnen kan ses en gång till. Som ett band som spolas tillbaka. Precis som tavlorna kan minnen "göras om" till mindre smärtsamma. Mer "rättvisa"
Som barn är man totalt beroende av den vuxne.
Jag älskade och hoppades bli älskad, respektfullt.

(tavla. Mariella olja på duk.)