http://www.edsvik.com/Jag åkte idag, efter jobbet till Edsviks konsthall för att se många av Roj fribergs senaste verk i en samlingsutställning.
Detta var första gången jag såg hans verk, dock inte första gången jag hörde hans namn, eller kanske blandar jag ihop med Roj Andersson...
Grått!... Ansikten!... förvridna så som jag ibland tycker att människor faktiskt ser ut och som jag även själv känner mig, tillrättalagd, frånvarande från det rena...ja så var dessa tavlor för mig.
Ihopklumpade människor, rädda, vilsna, dömande! kryllade över dukarna. Två människor drar med händerna mot marken, de är köttiga och denna bild griper mig särskilt. Det griper mig att kropparna inte håller ihop, liksom i de allra flesta av bilderna.
Jag står långe framför tavlan i tystnaden. det är dagen efter vernissage och jag förväntade mig mer besökare. Jag är glad att jag får vara så gott som ensam. Ett äldre besökande par syns bakom ett mörklagt rum. Det är Rojs domar installation.
Jag känner mig genast dömd. jag går fram till den skyldiges stol, den är tom. Förvridna ansikten tittar, förvridna ansikten har ingen förståelse. De är av sten. de har stått där länge.
Denna grupp har rättvisan, denna grupp sägs veta... min plats.
Det är som att befinna sig i en film eller i en av fribergs målningar. Ungefär som att gå igenom en spegel...ni vet!?
Sen... ja då tåras ögonen. Jag vill gärna röra deras ansikten, se på deras platta kroppar. plattorna de hålls uppe av är av trä.
