Jag trodde jag var ful som barn.
jag trodde jag var ful som tonåring och nästan fortfarande. Det fanns alltid något som störde den bild jag målat upp, sådan som jag ville vara.
Hela min uppväxt hatade jag mig själv. Jag trodde ingen någonsin skulle älska mig. Varje dag hittade jag något i mitt utseende, värt att motarbetas istället för att accepteras.
Kanske är det så det är i tonåren. Kanske är det inte så alltid heller... Så mycket jag missade. Så mycket jag inte klarade av. Så mycket jag antog som var fel.
Röster i mitt huvud upprepar sig fortfarande ibland " va små höfter du har" "vad tunt hår du har" "så här kan du väl inte se ut" "är du dum i hela huvudet" "jag är misslyckad"

Men vet ni...alla ni där ute...som sa dessa saker....som jag gjorde till "mitt"
Era komentarer har bleknat.
De är inte längre en del av mig.

Sakta klarnar det och jag förstår att saker inte alltid är som man tror.

Jag har en klump i min mage. Ihoptryckt energi, bultar som ett extra hjärta. Läkaren sa att det är pulsådern som känns genom tunn bukvägg.
Den slår tydligt. Tyget vibrerar försiktigt.
Jag tar, försöker känna att jag finns. Att detta är jag i nuet. Det enda som existerar just nu, för mig.
Jag vill gärna fly "kärnan".
Ibland skrämmer färgen mig. Ibland skrämmer konstnärerna jag känt mig. Ibland är rädslan hela tiden.
Då ger jag upp. Blir apatisk. Något skrämmer mig, något minne, något suddigt.
Men jag plockar ändå upp penseln...endast där finns svaret.

Så var studielånet klart...
jag kan finna mig i glädjen. Släppa in den ordentligt.

Sen en ros till min man. Som faktiskt hjälper mig uppnå mina mål.
Som redan varit där och som kan så mycket.
Som står ut med mina utbrott när jag tecknar modell.
När huvudet blir för stort och benen för korta.
Tack.

Stegen...

På Mejan sökte 690 tror jag...och 15 kom in? Konstfack vet jag inte.
På Idun Loven var det 10 som kom in och 120 som sökte. Jag kommer in nästa år! Jag tänker ge allt detta år!
Jag tror jag vill ha ett erkännande. Det är det. Jag vill veta att jag kan.
Till Edsviks konstskola sökte 90 och 20 kom in. De säger att de inte vill att jag ska hoppa av redan nu. :) känns uppiggande. Dessa dagar med D-vitaminbrist och B12 brist.
Jag är nöjd!
Jag tänker fanimej klättra. För min egen skull. Kosta vad det kosta vill...
Nja kanske inte precis vad som helst, men en hel del.
Försöker påminna mig om att jag haft 10 års uppehåll från att måla. Vill oxå tillägga att det var första gången jag prövade olja för ett år sen!
Så jag hoppas jag jobbar fort mot målet. Målet är att måla så jag berör och ger utrymme för eftertanke. Jag vill måla tavlor som gör oss mindre ensamma och mer ensamma.
Det är jag och mitt storhetsvansinne.

En gång i tiden, fast jag är ombytlig...under hela tiden...önskade jag att få bo i skagen.

Jag älskar havet. Jag kan nog säga att jag älskar faktiskt. Jag hade under några år en mental avslappningsbild inom mig. Det var skagens vackra hav och sanddyner och en svart häst som betade. Manen skulle röra sig med vinddragen...

Då kunde jag sova, när jag skapade denna bild.

Jag kan se mig själv gå ner till stranden och känna livs lusten krypa under jackan och in.

Det är tungt att gå ibland...om inte hela tiden.
Som genom ett landskap med gödslade åkrar stinker skiten. När arbetsdagen är slut funderar jag på mig själv och en massa andra saker.
Hjärnan lägger pussel, bitar efter bitar...
Vad beror den här saken på? eller den här? Passar den ihop med en tredje eller fjärde sak?
Vem kan jag lita på?
Vad är makt? vad är lycka? ja allt sånt....larvigt...
Kanske borde allt vara klart?
Men ingenting är klart. Inget är "säkert" Det perfekta finns inte. Det saknar "plats" ändå tror man att det är det man ska uppnå.
Fulländad? knappast.

Jag hör henne ibland. Hon går tätt bakom.

Det är som om allt faller tillrätta.
Gardinen gungar i takt med vinden. Regnet smattrar mot rutan.
Men tvivlet på mig själv finns där.
Något mindre nu än förut. Känslokasten är stora från hejdlös glädje till ändlös sorg.
Men för några år sen visste jag inte hur glädje kändes.
Nu kommer den då och då...och oftare och oftare. Jag måste säga att det var en lång väg till denna gryning. Som att åka genom ständigt mörker. Som en rosenbuske att hugga sig ur och evig sömn.

Igår kunde jag andas lättare. Det kommer dagar då täcket är lent mot huden.

Jag är verkligen glad över min man.
Han lyssnar, fast han egentligen inte orkar... Han älskar mig fast jag inte alltid är värd det.
Han sover bredvid mig, vaknar hos mig. Masserar mina fötter. Gör te. tröstar, skrattar. jag kan gå runt hemma hur ostädad som helst.
Han hjälper mig att öppna mig så som jag behöver. Han visar mig allt det fina när dagen är svart.
Han visar mig kontraster, berättar vad jag behöver veta.
Jag har haft tur.Jag älskar dig Calle. Tack!
Jag hoppas att jag ska kunna ge lika mycket tillbaka...

Det krävs energi att våga satsa.

Och han ska torka varje tår och sorg ska ej finnas mer...

Vakna och sovande drömmar.

Det är märkligt. Jag har skrivit om detta inlägg ett antal gånger.

Jag putsar och suddar ut, skriver om. Men en historia kan inte skrivas om hur många gånger som helst och behålla det den från början vill säga. Jag kan varken förfina eller förfula, om jag är ärlig.

Den handlar om pappa. Pappa är numer texter på hög. Pappa är minnen såsom en röd stickad tröja i en pappkartong på ålderdomshemmet. Pappa är skrik, pappa är sorg och hat. Pappa är vackra tavlor och vita strukna skjortor. Han är slipsar i alla de färger. Han är den som förändrade min värld, både inre och yttre.

Och han är grått hår, brun kista och levande ljus.

Jag gav honom mitt rosa hårband som barn och det knöt han på ratten i bilen.

Sista gången jag träffade pappa var en sommardag.

Vi kunde inte längre prata, om vi någonsin kunnat.

Alla minnen, alla svek plågar mig. Allt som gjorde mig mindre jag och mer han. Historien är så lång och stenig.

Men...

Jag drömde inatt, en dröm jag aldrig drömt förut.

Det var pappa i en röd fotölj som tecknade och visade mig. Jag lade mitt huvud mot hans som om det var naturligt. Jag kände hans gråa hår kittla kinden, och inget ont fanns mer.

Och jag log. Jag log mot honom. Det var längesen jag log. Inifrån hjärtat.

Jag har förlåtit dig pappa, men jag visste inte om det själv.

vägen hem

Att vänta besked från csn är hemskt. Det ser ut att gå hur bra som helst. Men jag är ständigt på vakt.
Jobbigt? .....ja....
glädjas, vad är det? Men jag finner små luckor och i dom lyser det starkt sken. Jag bara väntar att få öppna stora ladugårddörren in till ateljen.
Varför? varför väntade jag så länge?
Jag glömde bort. Man glömmer lätt sin dröm, tror att det är "bättre" att göra si eller så och att det ändå inte skulle funka att "leva ut"
Jag satte upp hindren själv och självklart tar det tid att bryta ner dom. Planka för planka, spik för spik.
Jag känner igen från min barndom. Grusvägar, färglukt, starka känslor och temperament. Terpentin som stack i näsan...ja det mesta där ute i Edsvik påminner om förr. Lummiga träd. Utställningar. "Mitt språk"...det jag kan prata, åtminstone litegrann.
Det luktar barndomen, det fina jag minns av barndomen. Det är synen av högar med papper, bubbelplast och tejprullar, bruna stora som man får bita av.
Jag är fängslad. omedveten om tid när jag står på stallbacken. Regnet duggar tätt och det luktar lera.
Jag är ju hemma igen.

Natt

Natttimmar. Sittande tillsammans med Calle vid varsin dator.
Man behöver tydligen inte prata så mycket utan känna närhet ändå. Jag tänker mycket. Många tankar har vaknat till liv. Kroppen är inte van glädje. Den slår bakut, letar fel i hjärnan.
Jag drar på mig feber som går bort lika fort.
Jag kan inte förstå att jag ska få måla ett helt år. Att jag får skapa och må bra.

Prästkragar, blåklockaor, käringtand...Jag plockar de blommor jag vill.

Förr kändes inte vissa blommor "rätt".

Jag håller hela famnen med dom, jag begrundar varje enskild blomma som en del av mitt liv.

Å jag älskar dom, blommor är ändå blommor.

Jag kom in på skolan!!

Jaaaaaa!!!
Jag kom in på skolan! Fick beskedet direkt. De hälsade mig välkommen efter en liten stund av titt på mina prover.
Jag fick komplimanger så jag går på moln. Jag behövde höra något positivt. Något upplyftande!
mmmm jag är glad!
Hjärtats portar öppnades. Energin flödar ut.
Jag känner sådan ödmjukhet och jag skulle kunna supa in all kunskap...och lite champagne!

Ernst Billgren

Mötte Ernst Billgren på väg ut med sopsorteringen. Han var helt blöt av regn. Klädd i massor av olika färger. Släpande steg.
Känns lite mysigt.
Tänker på vad han sa en gång
" bry dig inte om vad andra tycker" Huvudsaken är att du har drivkraften, det är det enda som räknas.
Det är som om dessa människor dyker upp när jag som mest behöver dom. Eller så är det så att jag bett om det.

Nervositet.

Jag är gjord av nervositet. Endast få timmar kan jag finna lugnet.
I morse kunde jag inte äta.
Magen är i uppror.
Få människor kan tänka klart när stressen sätter in. Då gäller bara överlevnad. Snabb energi. Eller som jag gör..spela död. Jag ger upp.
Det är på håret att jag vänder om med tavlorna. det är verkligen på håret att jag klarar att bli bedömd. Men det måste jag lära mig, annars kan jag säga hej då.
Jag önskar att han ska se min längtan efter att utvecklas. Alltså Läraren.
Jag försöker sitta stilla och hämta kraft. Jag vet att jag har kraft. Någonstans.
Sen poppar minnen upp från skoltiden. När jag helst av allt flydde. Varför betyder det så mycket att lärare säger vad de tycker? jag tror det är för att han har "makten" att ge mig tid.
Händerna skakar, saliven rinner segt. Ibland sväljer jag helt automatiskt flera gånger och jag kan inte hejda det fast jag vill, jag vill ha kontroll.
Ber en liten bön.

Nu är jag verkligen igång. När motgångar kommer, borde en ännu högre växel läggas in.
Jag är inte manisk, det sa en psykiatriker för en månad sen.(vill bara förtydliga)
Men jag måste göra något och tiden är ju dyr!

Latinamerika

Ja vad ska man säga. Jag har en dragning till Latinamerika. Jag ser inte ut som en latinsk kvinna, men jag tror att jag har gener därifrån.

Jag kan nästan känna hur jag lever där. Har jag bara stark fantasi? Jag känner igen något, som glitter på bassängbotten.

Denna känsla har varit intensiv under ett års tid.

Undrar var den kommer ifrån. Det visar sig nog snart. Jag borde nog åka dit.

Ricardo Donoso

Okej. Ricardo jag pratat med i telefonen som jag ska på intervju till, är chef för edsviks konsthall.

Här tillsammans med Peter Dahl.

Jaha...nu är jag ännu mer nervig.

Men det fina med Ricardo verkar vara att han blandar konst, stora o små konstnärer. Nu gäller det att ladda med krut och ödmjukhet. Och lägga till den poetiska sidan. Jag håller på att skita på mig. Inatt hade jag sån ångest så jag mådde illa hela natten. Upp stup i ett och äter....i SÖMNEN!

Det är bara att va sig själv. Ta det lugnt nu bara.

Göra så gott jag kan. Men jag har ju redan varit på gränsen till hysteri... kanske är det det som är jag. Tvivel. Kan jag verkligen? Får jag ta plats?

Jag kanske inte borde ha läst om denne man. Denna lilla skola med Edsviks konsthall intill är ett litet guldkorn i lummig miljö. Hit kommer massor av "stora" konstnärer och ställer ut tydligen.

Nu väcks alla känslor igen. Mindervärde, en av dom. Men jag tänker inte ge mig. Jag tänker ge allt. För vem? för mig själv.

Låter blommorna tala för sig själv.

Blommor till flickan på tunnelbanan.

Hela världen rasar samman.

Tunnelbanan åker förbi örnsberg, axelsberg.
Människor gungar fram och tillbaka. En rosa klädd, tunn flicka sitter nära mig, kanske fyra steg ifrån.
Hennes kläder passar inte, de är för stora. Som om någon annan klätt henne. Som om hon inte brydde sig. Hon är nog 12 år.
Jag lägger speciellt märke till henne.Något jag ser.
Kan det vara i ögonen?
Hon sätter sig i sin pappas knä. Hon får en puss. Han drar hennes ansikte mot sig, pussar mer.
Sen skrattar dom. Hon rodnar. Hennes mamma sätter sig mittemot.
Och med ens känner jag, vet jag men vill inte lotsas om min känsla.
Så kyssar han hennes kind, tre fyra gånger med korta mellanrum.
Mälarhöjden....
Så kysser han henne närmare munnen. Suger på hennes kind. Hon tittar på mig.
Han smeker hennes lår. Alldeles för långt in, alldeles för nära. Hennes mamma sitter bara bredvid.
Bredäng.
"se upp för dörrarna, dörrarna stängs"
Och bort försvinner tåget. Jag tänker på henne, jag ville göra något. Jag ville visa att det finns en annan värld utanför.
Men jag blev 12 år igen.

I regnet syns det inte att man gråter, sjöng någon.

Regnet är läkande. Det kyler min kind oftast ganska lagom. Det smattrar sövande som ett slags mantra.

det känns som det "renar" och efteråt växer det mer än annars.

Intervju

En lärare ringde från konstskolan och vill träffas för intervju på torsdag klockan 16:30.

Ricardo heter han och jag la på min finaste stämma, men är på gränsen till hysteri. Ett hysteri som gör att jag nästan kan ställa mig på knä. "snälla!! ta in mig" Denna "hysteri" väcks när jag har konkurrens. När jag ser och känner vad jag vill ha, på riktigt, då väcks massor av sovande energi och även ilska och sorg över det jag aldrig kunde få eller tog emot.

Jag vill ha tid. Jag vill ha någon att vända mig till. Det är inte alltid mina målningar vi sar det jag vill. Det är som om det bor någon inne i mig. Någon som verkligen, verkligen är jag. Och denne vill ut på duken.

Ibland vill jag inte vara ensam när jag möter henne...Hon som är jag. Hon har något att berätta. Något som sitter i halsen. Något som sitter i höften.

Varje gång jag målar är det som en spegel, fast mer levande.

Jag väntar på henne. Det har jag gjort länge och jag tror jag kan skymta henne ibland.

Avrakad

Som ett hårstrå. Som blir starkare för varje rakning, reser jag mig efter sågningen.
Det värsta är nog att bli uppdragen med rötterna. Det blir lättare inflammationer.

Körsbärstrådgården. Mariella

När jag skulle gå på tunnelbanan

Kom en kvinna fram till mig. Jag hade tavlorna med mig på en kärra. Hon frågade om jag var konstnär. "inte än" sa jag. Men snart kanske. Kvinnan var slående lik Frida Kahlo.
"vi kvinnor får kämpa så" sa hon. Hon fortsatte " jag har en utställning på Aspuddens bibliotek, du är välkommen."
"Den handlar om Frida Kahlo" sa hon. Här i Sverige sägs det att hon var så ful, men där jag kommer ifrån sägs det att hon är vacker.

"lycka till"

Idag gick jag till Långholmens folkhögskola som tar emot ansökningar till Edsviks Konstskola.

Jag var 2 dagar sen, men fick ändå chans att söka efter att ha pratat med dom på reception. Jag skyndade mig från jobbet, slängde i mig lunchen och fixade personbevis och ansökningsblanketter.

Sen tejpade jag fast 3 tavlor och 2 stora pappark på en liten vagn och åkte en bra bit. När jag kom fram tog hon emot pappren, faxade och grejade. Sen sa jag " men tavlorna då?"

Då sa hon att " ja men dom ska inte hit, dom ska med på intervjun man blir kallad till i Sollentuna"

Så kan det gå när man vill alldeles alldeles underbart mycket.

Jag ringde Edsviks konstskola och de kallar för intervju på torsdag eller fredag. Pratade med, jag tror det var en man från chile. En lärare som sa att jag får lika mycket chans som de andra trots min sena ansökan.

Kanske finns det en nåd. Herren ger och herren tar.