något annat

När jag träder in i min bildvärld vill jag aldrig gå därifrån. Den är mitt skydd mot världen utanför. Här händer saker som jag kan styra över. Jag är en del av en sluten värld, där jag har huvudrollen.
Jag släpper in exakt vilka jag vill. Jag stänger dörren till andra.
Men visst, ibland knackar de på hårt och drar upp dörren de skrikande ansiktena som ingen hör, ingen ser och som ingen heller vill veta av. De är ofta rosa. Rosa figurer utan ansikten sökande efter offer. Det är blodröda läppar mot kaklade kalla väggar. Magra kroppar. Rum utan fönster.
Ibland måste de bäras för de är så tunna, så fjäderlätta. De andas knappt.
Så jag släpper in dem till min boning. Väl där inne, ser jag...ibland något helt annat...