Längtan

Jag hade ingen aning att det var detta som var längtan.

bilder

Målandet täcker ett behov. Där kan jag själv måla mina bilder som jag vill ha dom. Jag kan själv placera pappa där jag vill. Jag frågar aldrig efter lov. Han frågade aldrig mig.
Nu längtar jag efter rött och blått och orange, vitt och svart.
Just nu är huset så tomt. Världen utanför också tom. Svarta individer rör sig som små prickar...Vem är jag? Jag har feber, tar tempen...ingen feber.
Vem är jag? Golvet är kallt. Jag fryser. Känner mig som i en much målning...skriet. Jag vill bara till skolan. Jag vill hälla färg. Jag vill rulla i den, skrapa med naglarna. Jag flyr bort.
Hjärtat värker efter att uttrycka bilder.

Är det så här det känns när hjärtat öppnas? Det inre barnets tårar rinner för det har längtat så.
Munnen börjar prata och berätta. Kroppen börjar röra sig. Händerna tillhör mig, de berättar något för mig.
Jag väntar på den dagen då jag bara öppnar dörren helt utan rädsla.

leka

Känslorna tar slut på mig. Känner så starkt för all konst jag ser.
Borde sova men tankarna snurrar. Ber om att alla känslostormar ska lägga sig så jag får sova.
Det är skönt att vara så nära mig själv dock.
Kroppen är bra märklig.
Jag trivs så bra här/där på skolan. Trots att jag håller på att tuppa av då och då av trötthet så ser jag ändå fram emot nästa dag.
Vem kommer in på duken? Vad säger dom? Vilka är dom och i vilken miljö?
Obegripligt att jag "tappade" bort min bildvärld under så många år. I den är allt tillåtet och jag kan "leka" hur jag vill.

...

Det är konstigt...Det som skulle vara mystiskt, lite läskigt blev kärlek och värme. Det är det som är så fantastiskt med konsten.

Nytt..

Jag säger ju det... de lever sitt eget liv. De berättar själva när de dyker upp på duken.
Det var meningen att vara en obehaglig känsla. Det blev istället sorg och kärlek.
Hur är det möjligt. Jag ville kladda med färgen... jag ville göra lager på lager..
vad blev det? ganska enkla teckningar. I kol, krita och akryl.
En av mina lärare (den bästa;)) Visade en konstnär Miguel West och hans tekniker. Det var nästan som att se sina egna målningar. Fantastiskt att bli visad sånt och att bli "tänkt" på och puschad framåt...av någon som är så säker på sig själv att denne inte kväver en.
Nästa vecka blir det kvällsarbete. Det gäller att hålla igång för att hinna allt.

...

Det är så svårt att hålla fast. Vid vad hjärtat vill berätta...människofruktan...styr mina tankar då och då.
Att strunta i vad andra tycker. Att bestämt berätta historien.

Kattögenebulosan.

Kattöge nebulosan..
Någonstans där ute i rymden finns denna fantastiska vackra skapelse. När jag känner mig lite nere tittar jag på den och känner tacksamhet.

Hej

Vilka är ni? Ni som läser min blogg?

Tack

Det här med att berätta att någon betyder mycket, det har jag missat som barn.
Jag missade att säga det jag ville säga, innan hon dog. Önskar att jag någon gång får säga det till henne.
Det finns så många egentligen. Jag ser dom klarare nu. Men då var det bara de som inte betydde något som jag strävade efter i tron att bli accepterad, sedd.
Så dum jag var.
Nu kan jag också se, de där människorna, kärleksfulla, givande, vänliga, varma...De värmer varje vrå av mig.
Men jag säger ingenting.
Jag är
Tyst.
Varför?
Så mycket det skulle glädja att säga det
Så...

Yasna. Du öppnar mitt hjärta.

Calle: Du har öppnar mitt hjärta och allt blir så varmt och fint. Jag älskar dig.

Karin W: Tack för att du visade mig sådan värme. Sådan respekt i mitt sökande,

Ricardo: Du värmer hjärtat, för du har sådan respekt och ödmjukhet.

Desiree´: Tack för all värme. Du ser när jag verkligen behöver den.

Maria J: Tack för alla de fina somrar vi hade när vi var små.

Caroline N: Du utsrålar sådan värme du också.

Mamma; Tack för ett öppnat hjärta och "vägen" tillbaka. Vi hittar värmen.

David: Tack för att du är min bror. Vi hittar också tillbaka snart.

Kärlek

Kärlek

Glädje

Frid

Tålamod

Vänlighet

Godhet

Trofasthet

Ödmjukhet

Självbehärskning

Allt detta försöker jag lära mig. Erkänna för mig själv, kämpa för.

samspel

En del människor kommer med glädjen. Människor som det lyser om , inifrån.

Jag fylls av livet, av allt det vackra.

Det rinner porlande bäckar i själen. Det gör mig frisk och ingenting gör längre ont.

Är det bara vad jag tror? Ska jag tro det jag ser?

Men förkylningar försvinner, tårar rinner, uttrycker glädje. Kroppen stabiliseras och jag blir visad det jag älskar. Och jag blir förstådd. Jag plockar inte längre mina ögonbryn som förr, tills inget blev kvar. Jag ser mig som jag verkligen är. Jag älskar utsikten över vattnet. Jag älskar när det är tyst och tankarna darrar i rummet. Ett tyst samspel.

snö

Snön knakar under fötterna medans det knackar på i hjärtats dörr.

Gnisslar i gångjärn som behöver smörjas.

-Jaså är det du igen?

- Ja du kan springa hur fort du vill, jag hinner ändå ikapp.

Och när du tror du är kvitt är jag där. I drömmen. Jag finns överallt.

Jag ber dig måla. Jag ber dig ta på dig dina färgstänkta kläder.

- Men jag kan inte nu.

-Då pressar jag ur dig all luft. Du märker det om kvällen, då det mesta tystnar. Du märker det på såriga händer. På ihoppressade käkar. Du märker det på tårar.

Jag är din längtan.

Respekt.

Det känns som om det är lite för lite utrymme. Om jag sitter med min lilla familj på en bänk kommer det någon och sätter sig bakom mig, lutar sig på mig som om det var en rättighet.
Jag visar tydligt att jag är besvärad. Ingen reaktion... det kommer fler och fler, trycker och tränger.
Jag behöver andas. Jag behöver vinden. Renhet.
Jag kommer från landet, visserligen ett ganska högljutt land, men ändå så fanns det utrymme, om jag minns rätt?
Men här...det ligger skräp på marken, fullt med skräp. Julgranen är vandaliserad, raketer skjuts utan respekt. Hundar bajsar på gräsmattan. Bilar kör för snabbt bland barn.
Restaurangen nerklottrad. Om och om igen.
Jag vill ha lugn och ro. Att det som skapas finns kvar för att skapa trivsel och respekt för varandra.
Men det som är, visar just motsatsen. Vi kan resa granen hur många gånger som helst. Nästa dag är den förstörd igen.

Tankar om morgonen

Tankarna går igenom och igenom igen. Trycker på knappen och spolar tillbaka...försöker minnas.
Försöker minnas ansiktet bakom fönstret, mitt ansikte, imman på glaset från utandningen. Frosten utanför.
Pudersnön som likt kristyr fastnat på träden.
Världen jag föddes till.
Jag har förlåtit.
Det märkliga är att först nu, kan jag se det klart. Jag ser alla ögon och smärtan och jag tar den på djupaste allvar. Den är verklig. Men jag har förlåtit.
Som i en film ser jag ansiktet, bakom glasrutan. Hopplösheten, men kanske en liten gnista.
Jag vill resa mig upp. Jag vill finna livet.
Jag vill vara hel så min dotter och man får känna mig.