Kan en del minnen verkligen läkas? Ibland vaknar dom till liv som om de hände idag.
Man är inte alltid "släkt" med den som födde en.
Inte alltid närmast.
Att glömma? Att leva framåt, spelar ingen roll när minnena hinner ifatt, när de inte sitter bara i huvudet utan letar sig upp längst benen och skakar allt som är jag till bitar.Jag vill bli av med dom.
Ord som svider tar veckor att läka.
Faktum är, hur mycket vi än vill, finns arvet kvar. Nyanser finns kvar som spräcker min vägg i...bitar.
Sprickan finns kvar. Är mitt skydd, porlande vatten renar alla sår. Låter det ta tid och låter det som inte blir färdigt vara ofärdigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar