längtan

Det känns som allt gungar fel...
Det känns i bröstet i lungorna. Det finns i talet, i mina ilskana ögon utan inkännande.
Jag letar förbryllat runt i minnet´, dagar tillbaka om det finns något som gör att jag känner sådant raseri.
Jag hittar det ganska snabbt. I en videofilm från förr.
Ändå klarar jag möta det svåra bättre nu. Tror jag.
Jag längtar tillbaka till skolan. Allt blir så mycket enklare då. Jag kan se mig i spegeln och känna respekt. Jag längtar efter Ricardo som lunkar omkring och bara finns där och som har sådan glädje och värme i sina ögon. Jag längtar efter steffi. Den speciella Steffi. Jag längtar efter mina klasskamrater. Jag längtar efter Gerald som samtalen alltid flyter med.
Det underbara i att bara kunna fråga, eller att prata samma språk. Att jag förstår...

En varm röst.

En kär vän ringde. Underbara vän. Hon fyller hjärtat med värme. Fast vi ses allför sällan var det hon som visade mig "vägen" där uppe i Åre.
Du är så fantastisk Yasna. Bara så du vet.
Visst är det fantastiskt att en människa kan värma så? Tack.

Snö

Snö.
Vi jagar varann i snön jag och Elsa. Så fritt från bekymmer så mycket frihet.
När jag springer där känner jag plötsligt att jag slipper vara rädd. Inget mer kan skada mig denna stunden. Jag känner glädje.
Pulka och himlen full av snöflingor. Snöänglar och mössan full av iskall snö.
Kinderna röda.
Min dotter är helt underbar. Så nära det där gudomliga.

gräva

Att försöka göra någonting bra..kan göra att det som är viktigt kommer i skymundan.
Jag inser att det finns mer att rota i än jag trodde..denna konstens värld. Jag älskar den.

spännande.

Det är märkligt det här med bild, med uttrnyck. Jag startade med något jag trodde var "rätt" Något som liknade någon annans. Jag försökte "bli" någon annan, någon annans bildspråk på min duk.
Till viss del var det "mitt" men något saknades... Fram kommer det komma bilder som jag tror på och som är mina.
Det är lätt att följa strömmen och måla det man tror andra vill ha. Men egentligen så vill nog de "andra" se det som är eget. Det unika.
Jag vill se vem jag är här inuti. Vad de säger de där filurerna, figurerna och djuren.
Jag vill göra det enkelt för dem att uttrycka sig. Men släpper även fram de som är svår formliga, de som behöver mera tid.
Men mina bilder blir aldrig riktigt klara så som tiden aldrig riktigt slutar, kanske i små ögonblick då och då.
Det är spännande.

stilebens helvetet

Att en människa kan fylla hela rummet med "döda kreativiteten".
Det är kanske bara jag som känner...vet inte.
Men att säga " man tror man ska göra mästerverk innan man lärt sig detta...dvs färglära.."
gör att jag slår bakut. Jag vägrar måla en enda kanna, durkslag, kopp eller ljusstake till.
Jag sitter ner..stirrar...
Kanske visste jag att det skulle bli såhär..lärare som måste racka ner på elever är det man får dras med. Massakern där ute. Dom finns överallt. De säger sig vilja hjälpa och att det är för vårt bästa.
Men jag vill ha tystnad..höra efter inifrån...se efter vad för slags kunskap jag behöver.
Nej tackar vet jag ödmjuka lärare. Lärare som är lyhörda. Vidsynta.
Min mamma berättade att Ivar Arosenius slängde stileben äpplena omkring sig.
Det är bra nära att jag också slänger den gula karaffen med bruna prickar ut över bergsklipporna i Sollentuna.
Jag kan förstå resonemanget om färgläran..men vill ha krativare stileben isåfall.
Och det ska jag ordna.

Att flyga

Ingen flyger för högt om den flyger med egna vingar.

Dörren

I morse med vattnet strilande över huvudet, rinnande längst med nacken. Hittade jag det glömda. Det som är jag. Innan allt annat hann sippra in.
Stoltheten över att vara jag.
Innan alla övergrepp, innan alla "stora" människor med makt sa till hur jag borde vara.
Innan rädslan att inte vara som andra vill kom in, innan jag öppnade dörren.
Jaga mig ni..med hyenor. Jag släpper er aldrig mer in.
Dörren är till för mina älskade.
Stolteheten över det jag vill säga. Att våga stå för mig själv.

Läraren sa...man måste kunna allt detta så som stilleben och kroki för det tycker också Peter Dahl...annars spottar vi ut människor som bara gör skit. Ungefär så...
Så fel hon har och vilken skit hon pratar och så mycket kreativitet hon dödar...drömmar, nya ideér. Kanske nått vi aldrig sett?
Men tack snälla lärare för att du ger mig motstånd. Ur det föds nått annat.

Minnen

En del av en stor tavla..

Mariella (olja på duk)

Ett försök att måla av Linn Fernströms vackra tavla...synd bara att det bara var med akryl.

Elsa

Jag har världens bästa unge. Älskade Elsa.

läker.

Jag kanske ser trött ut. Kanske grå och sliten. Men hjärtat är öppet för mig. Jag kan hitta det jag vill.
Konsten läker alla sår.
Färgerna läker näthinnan. Konsten läker alla minnen och förklarar.
Naturen på Edsvik ger mig kraften tillbaka och släpper alla tårar lös. Jag är förälskad i platsen.
Jag är även förälskad i godheten. Trots att jag beter mig illa som mörkret själv emellanåt.

Födas

Det är smärtsamt att se,
att öppna ögonen.

När man föds bländas man,
om man har otur.

Vackra ögon blinkar,
söker någon att se.

Allt är suddigt,
klarnar gradvis.

Det hände mig för andra gången
Denna kväll.

I mitt mörka sovrum,
hade jag tur.
Klev ut i en annan värld.

Blodet rann ur näsan,
färgade lakanet. Tårar blötte ner.

Det som förut var torrt och rent,
Var sig aldrig mer likt.

(Mariella 2008)

Glädje

Jag ser allt spelas upp igen. Jag vill skriva hela tiden. Jag vill berätta...Trägolvet under fötterna.
Alla tavlor som forsar ur sig energi.
Alla tejprullar som rullar runt och allt papper som klipps, alla färgtuber...Allt färgkladd.
Alla som går att prata med, om samma sak. Om kärleken.
Jag börjar känna igen mig själv...det är ju såhär jag ser ut. Det visste jag ju.

Hjärta

Hjärtat är en märklig pump.

Det värker då och då.

Mest av allt längtar det. Mitt hjärta.

ett litet tillägg

Jag älskar dig Calle

känna

Är det så här det känns? Att befinna sig på rätta vägen?
Varje dag olikt den andra men med en spirande känsla av hopp ändå. Vad är det som gör det?
Ibland svämmar all längtan över, längtan efter det som är "sant". Så mycket att jag håller på att bokstavligen trilla av stolen.
Jag slukar, jag brinner, jag svämmar över av tårar, jag älskar, älskar, ohämmat.
Jag insåg idag att det är det lyckligaste tiden i mitt liv just nu. När allt bara öppnas och spirar.
Hur mörkt det än är.
Det finns alltid ljus.