åååååå

Ibland är det verkligen helt hopplöst att måla. Ju mer beröm jag får desto sämre går målandet. Beröm kan vara lika hämmande som kritik.
Så nu blir det bubblan igen..alltså att sluta in sig i bubblan.
Tänk om jag bara kundeacceptera att ibland blir allt skit.
Och ibland lyckas jag. Kunde knappt klippa ett ark idag. Kanske beror på vinglaset jag drack igår..

Ödmjukhet

Ödmjukhet. Jag älskar ödmjukhet.
Vad är det i ödmjukheten? Ingen svartsjuka, inget hån, inget mindervärde. Bara ren självkänsla. Det är mjukt som vaniljsås med grädde.

Och när jag visas ljuset i tavlorna är allting rätt. Jag får så mycket som jag saknat.
Allting faller på plats.
Fötterna stöter mot golvet så lent och varmt. Väggarna avger ljus från världen utanför och jag kan andas igen.

Pappa

Var jag än går får jag akta mig. Akta mig för att "falla dit"

I varje äldre man letar jag efter det speciella jag saknat.

Att släppa taget, att släppa den klara tanken vore förödande då barnet i mig greppar det, det kan greppa för att fylla den tomma ekande brunnen.

Jag ser männen, de äldre, överallt.

En del biter sig fast i hjärtat. Jag önskar bli älskad.

Jag hade kunnat ge vad som helst för det.

Jag önskar krypa upp i deras famn.

Små beteenden, små ögonblick, små ord.. ändrar min sinnesstämning.

Jag söker sanningen om livet. Sanningen om mitt liv. Jag önskar bli vuxen. Önskar slippa längta efter en far.

Depression

Att välja det positiva...Jag saknar dig så mycket. Du var den enda som ropade i mörkret.
Jag får för mig det.
Men det finns fler.
Det finns de som knackat på med blommor. Tack snälla du.
Det finns de som sagt varma ord.Tack...
Det finns den som kramas när det är mörkt. Tack.
Det finns fler...Tack.
Men jag saknar henne, kanske för att hon öppnade porten. Men nu är jag ändå ensam med alla tankar. Jag måste själv välja det positiva.
Enligt testerna finns heller ingen depression. Så varför famlar jag runt här "nere"?

www.svenskakyrkan.se/be/

Det är vackert att se alla dessa böner. Det går att se hur människan verkligen känner.

Jag vet varför.
Tänk om jag kunde göra slag i saken..
Jag önskar.

Konst...när?

Bildspråket ändras, byter uttryck, vänder sig ifrån mig eller mot mig.
Det dröser papper och dukar runt omkring. Det luktar olja och lösningsmedel. Jag glömmer att andas djupt och håller på att tuppa av efter dagens ände.
Ibland är det drivor med färg, ibland släta ytor. Figurer står i kö att få komma på duken. De knackar på i mitt inre.
Jag måste placera dom och se dom. Göra dom levande.
Den bruna bakgrunden lockar mig. Ger mig ett lugn. Den oranga är stickande, kvävande.
Den röda pumpar igång hjärtat och den gula ger mig energi.
Fantastiska färger.

Agnes Cecilia

Drömde en dröm om en bok jag läste som barn.

Agnes Cecilia av Maria Gripe. En sällsam historia.

Känslor i drömmarna säger mycket om hur man behandlar sig själv. Jag mötte en docka som var levande. Jag mötte en gammal dam som sa att detta är Agnes cecilia. Läs den igen.

Det ska jag.

Ansikten

Kan man minnas ett ansikte bra efter att man skilts åt? Jag försöker, men jag glömmer minut för minut.
Jag vill minnas hennes ansikte. Jag vill minnas det för att det gav mig kraft.
Men sakta bleknar det. Som en suddig blyerts teckning, ändå fylld med respekt för varje linje.
Jag vill behålla känslan. Behålla den lilla stund då jag lärde mig behandla mig själv med kärlek.
Det är en lättnad.
Det är verkligen som lätta dun i vinden.
Men minnen kan väckas till liv som om de hände just här, just nu. Det krävdes att någon enda klarade av det och som jag gav förtroendet till.
Ansikten kan bli så nära. Alla sinnen aktiveras. Minnen kan ses en gång till. Som ett band som spolas tillbaka. Precis som tavlorna kan minnen "göras om" till mindre smärtsamma. Mer "rättvisa"
Som barn är man totalt beroende av den vuxne.
Jag älskade och hoppades bli älskad, respektfullt.

(tavla. Mariella olja på duk.)

Tankar

Sista dagen. Värme och lite saknad. Tårarna trillar. Ibland drabbas jag av tillit, mjuk och varm.
Så var fallet nu.
Det här var bara en terapeut men hon var även medmänniska och förstod mig. Jag slapp kämpa.
Jag följde bara med i vågen. Jag är glad att jag träffade henne. Hon fick mig att tro på det goda.
Att det nattsvarta faktiskt kan försvinna.
Separations ångesten drabbar mig ibland. Smärtsam och rivande.
Så var det nu.
Men ganska okej ändå.
Jag drömde att alla rum var tillgängliga både uppe och nere...jag tog fel tåg men bytte till rätt.
Jag satt till och med längst fram i tåget.

Granne.

Det är märkligt att missa kärleken när den är precis "här"
Det känns plågsamt att ha missat att berätta det just den stunden i livet.
Jag minns min granne Karin allt mer ofta nu. Min barndomsgranne.Hon dyker upp med sin närvaro och jag saknar henne med hela kroppen, med hela själen. Älskade Karin. Jag vet att utan dig hade jag haft mycket mindre kärlek. Du lärde mig vad kärlek var. Du lärde mig att det finns så mycket glädje.
Jag var alltid välkommen. Till och med när du var stressad och hade folk på middag.
Jag fick se tv program som jag ville se även om du såg nyheter.
Jag sov alltid lugnt bredvid dig.
Alltid fick jag åka på din spark. Plocka bär med dig. eller göra saft. Aldrig skrek du på mig. Alltid visade du mig respekt hur liten jag än var.
Jag inser så sakta att du visade mig "vägen" Att du var den som fick mig att tro. Du sådde det lilla fröet som sa att jag var något värd.
Du sa " vem tror du har gjort detta vackra gröna grässtrå?"
Du är syrenblommor och kaffedoft. Du är kakor och tekakor. Du är tro ödmjukhet och godhet.
Du är självbehärskningen, friden, kärleken och tilliten.
Du är så älskad Karin.

(Bilden är tagen från Googel)