Hela tiden har jag känt det i ryggen. Jag trodde konstnär inte "räknades"

Men hela tiden har jag "vetat" att jag skulle komma tillbaka till det.

Jag ville bli som "andra" och kämpande på, men hittade aldrig något lugn. Att göra något jag vantrivdes med skapade ångest och mindervärde. Nästan till en sådan grad att jag inte ville leva.

Så jag tänker fortsätta. Ge mig bara tid. Det kostar mer att låta bli.

Kan jag börja om?

För att göra det jag verkligen vill.

Av rädslor flydde jag Arvika.

Jag hade inget val. Trodde jag då.

Jag ville ta en genväg. En väg som räddade mitt liv. Men försakade annat.

Jag tänker att...kanske....kanske tar jag tillbaka "mitt" om jag söker den utbildning jag skulle sökt som tonåring.

Jag tänker ta tillbaka det jag förlorade. Jag vill ge mig själv en chans. Jag börjar där jag borde ha börjat för 10 år sen.

Jag tänker att ju mer tillstrampad jag blir dessto mer söker jag tröst i nuet. Jag blir mer närvarande. Blir mer tacksam. Så var det då jag ville ha barn, jag var helt manisk, men sen släppte jag det och accepterade. Såg andra möjligheter och glädje. Allt hängde inte på att bli mamma. Jag skulle resa istället, skriva en bok och kanske öppna en affär.
Vips blev jag gravid. Efter 3 långa år av IVF och utomkved och hormonbehandlingar. 3 år av avundsjuka och mindervärdeskomplex.
Jag tänker att det kanske är så med konsten också. Att det kan va bra att sänka kraven på mig själv. Låta det som kommer komma.

10 varv på Sätra IP. När jag inte tar en tur längst mälarslingan.

Motion sorterar tankarna, jag hinner tänka massor dessa varv och varje varv ska gå snabbare.

Idag får Calle och Elsa följa med. Solen skiner och jag är ganska tillfreds ändå. Allt är inte alltid som man tror. Kanske måste jag vara mer ödmjuk.

vissnar
Å visst är jag en sliten själ
Alltid sökande efter egna svar.
Djupt i mörka skogen
bland kvistar och träd
finner jag en kär vän.
Hon är alltid lika svår att nå.
Hon vissnar då och då.

Vek

Du är lite vek sa en läkare en gång och tryckte på många ställen.
Jag vet inte vad det är som är fel med dig.
Du är nog en av de känsliga som låter allt gå rakt in i hjärtat.

Tröst

tröst är små barnfötter,
kladdiga av glass.
Munnen full av jordgubbar,
sägande:
"mamma du kan måla på mitt papper"
skrattande säger jag
"ja"

Helvete....jaha då är det bara att fortsätta knega på samma vanliga jobb då.
inte fan kom jag in inte. ´Bara att hoppas att det va nån mening med det hela.

Den här fotoutställningen ska jag försöka se också.

En skilldring av fattigdomen i bergstrakterna i Virginia USA.

En annorlunda bild av amerikas fattigdom.

Visas på Färgfabriken T-bana Liljeholmen

Karin Mamma Andersson

Jag såg att en elev tog sig in på Mejan genom att måla nästan exakt såhär. Jag tror också att Gerlesborgsskolan har lite inriktning på denna " sorts" måleri.

Sen kväll, tidig morgon

Ja det blev en sen kväll igår, pratade med en kollega. Sen var det upp på morgonen klockan 6.
Sätter mig upp i sängen och försöker vara tacksam för allt jag har. Jag försöker visualisera fram mina drömmar. Det har funkat periodvis.
Jag visualiserar att jag kommer in på Idun Loven.
Det vore så härligt!
Jag fokuserar också på en video jag ska göra.

Ska försöka ta mig till Karn mamma Anderssons utställning också.
Var på en av hennes utställningar för ngr år sen, men då tilltalade det mig inte alls. Hennes tavlor kostar bortåt miljonen.

En bild på min fina man. På vår bröllopsresa till Cypern 2005

När jag känner lukten av syrener tänker jag på Karin, min granne under min barndom.

Det var saft och kakor och bara roliga minnen.

Karin trodde på Gud.

Karin fanns alltid för mig.

När jag tänker tillbaka så gav hon mig en tro på det goda.

Jag var som insvept i godhet.

Det dök bara upp i minnet. Jag minns också att jag tänkte att när hon dör, hur ska jag då klara mig?

Nu lever hon inte längre. Men mycket påminner om henne.

Idag har jag målat syrener. Jag lät en bukett syrener stå i rummet samt balkong dörren stå öppen så alla sinnen är med. Jag kan lättare sätta mig in i känslan då. Jag vill vaar där hela jag, jag vill vara "inne" i tavlan. Jag vill att det är "ur mig" det växer syrener.
Ur "sprucken" sårig hud växer nu blommorna fram, på min duk. Jag vet inte åt vilket håll. Jag vet inte vad det ska säga. Jag vill dela med mig en känsla. En känsla av mörker och ljus. En känsla av öppna sår som föder vackra blommor. För livet är vackert trots alla sorger. Trots alla minnen.

Å så en närbild så... lite väl kanske.

Och så en annorlunda tomte. Som har lite problem tror jag. Jag tycker det är något befriande i denna bild.
Även detta Paul Mccarthy

Håller på med en stor tavla. Fick en duk som det var sänkt pris på. Hade kostat 800 men kostade nu 600. :-) som gjord för mig.

det blir till att dumpa Mejan och försöka sig in på Konstfack nästa år. Lokalerna kändes "friska" och inte alls som på Mejan. Dessutom har en av mina bästa vänner jobbat i dom lökalerna, när ericsson låg där. Telefonplan.

Elsa och Calle.

Då har jag varit å lämnat min ansökan. idun ligger i ett industri område intill Arla i Årsta.
Märkligt att komma in dä. Men mysigt.
På toaletten stod det en "skräpgubbe " som höll på att skrämma skiten ur mig.

Idag ska jag till Idun Loven med min ansökning.
Jag önskar att jag kommer in, men det är inte hela världen. Kanske är det inte riktigt meningen.
Men jag önskar.

Åre.

Åre var en vändning för mig. Jag fick tid att tänka och mod att öppna mig.

Det fanns ingen kritiserande röst inom mig.

jag var mottaglig för mina drömmar.

Å visst är jag en sliten själ.
Alltid sökande efter egna svar.

Djupt i mörka skogen
bland kvistar och träd

finner jag en kär vän.
Hon är alltid lika svår att nå.

Hon vissnar då och då.


Mariella

För att inte tala om PaulMcCarthy ! Hans utställning på Moderna för många år sen, var en befrielse.
det var som att dra ur proppen och all skit bara rann ut.
Den här gubben har jag känt mig som ibland. Huvudet fullt av tankar, tunga skuldkänslor som inte går att bära. Naken, bara fula blå skor. som en clown.
Jag tror att det fanns en sida av mig som bar allt detta äckel. Kanske finns sidan fortfarande.

Anna Odells utställning berör mig mycket.

De som stör sig, har nog aldrig haft kontakt med psykvården, förmodar jag.

Födas

Det är smärtsamt att se
att öppna ögonen

när man föds bländas man,
om man har otur.

Vackra ögon blinkar
söker någon att se.

Allt är suddigt.
klarnar gradvis.

Det hände mig för andra gången,
denna kväll.

I mitt mörka sovrum,
hade jag tur.
Klev ut i en annan värld.

Blodet rann ur näsan,
färgade lakanettårar blötte ner.

Det som förut var torrt och rent,
var sig aldrig mer likt.

Mariella