längtan

Det känns som allt gungar fel...
Det känns i bröstet i lungorna. Det finns i talet, i mina ilskana ögon utan inkännande.
Jag letar förbryllat runt i minnet´, dagar tillbaka om det finns något som gör att jag känner sådant raseri.
Jag hittar det ganska snabbt. I en videofilm från förr.
Ändå klarar jag möta det svåra bättre nu. Tror jag.
Jag längtar tillbaka till skolan. Allt blir så mycket enklare då. Jag kan se mig i spegeln och känna respekt. Jag längtar efter Ricardo som lunkar omkring och bara finns där och som har sådan glädje och värme i sina ögon. Jag längtar efter steffi. Den speciella Steffi. Jag längtar efter mina klasskamrater. Jag längtar efter Gerald som samtalen alltid flyter med.
Det underbara i att bara kunna fråga, eller att prata samma språk. Att jag förstår...

En varm röst.

En kär vän ringde. Underbara vän. Hon fyller hjärtat med värme. Fast vi ses allför sällan var det hon som visade mig "vägen" där uppe i Åre.
Du är så fantastisk Yasna. Bara så du vet.
Visst är det fantastiskt att en människa kan värma så? Tack.

Snö

Snö.
Vi jagar varann i snön jag och Elsa. Så fritt från bekymmer så mycket frihet.
När jag springer där känner jag plötsligt att jag slipper vara rädd. Inget mer kan skada mig denna stunden. Jag känner glädje.
Pulka och himlen full av snöflingor. Snöänglar och mössan full av iskall snö.
Kinderna röda.
Min dotter är helt underbar. Så nära det där gudomliga.

gräva

Att försöka göra någonting bra..kan göra att det som är viktigt kommer i skymundan.
Jag inser att det finns mer att rota i än jag trodde..denna konstens värld. Jag älskar den.

spännande.

Det är märkligt det här med bild, med uttrnyck. Jag startade med något jag trodde var "rätt" Något som liknade någon annans. Jag försökte "bli" någon annan, någon annans bildspråk på min duk.
Till viss del var det "mitt" men något saknades... Fram kommer det komma bilder som jag tror på och som är mina.
Det är lätt att följa strömmen och måla det man tror andra vill ha. Men egentligen så vill nog de "andra" se det som är eget. Det unika.
Jag vill se vem jag är här inuti. Vad de säger de där filurerna, figurerna och djuren.
Jag vill göra det enkelt för dem att uttrycka sig. Men släpper även fram de som är svår formliga, de som behöver mera tid.
Men mina bilder blir aldrig riktigt klara så som tiden aldrig riktigt slutar, kanske i små ögonblick då och då.
Det är spännande.

stilebens helvetet

Att en människa kan fylla hela rummet med "döda kreativiteten".
Det är kanske bara jag som känner...vet inte.
Men att säga " man tror man ska göra mästerverk innan man lärt sig detta...dvs färglära.."
gör att jag slår bakut. Jag vägrar måla en enda kanna, durkslag, kopp eller ljusstake till.
Jag sitter ner..stirrar...
Kanske visste jag att det skulle bli såhär..lärare som måste racka ner på elever är det man får dras med. Massakern där ute. Dom finns överallt. De säger sig vilja hjälpa och att det är för vårt bästa.
Men jag vill ha tystnad..höra efter inifrån...se efter vad för slags kunskap jag behöver.
Nej tackar vet jag ödmjuka lärare. Lärare som är lyhörda. Vidsynta.
Min mamma berättade att Ivar Arosenius slängde stileben äpplena omkring sig.
Det är bra nära att jag också slänger den gula karaffen med bruna prickar ut över bergsklipporna i Sollentuna.
Jag kan förstå resonemanget om färgläran..men vill ha krativare stileben isåfall.
Och det ska jag ordna.

Att flyga

Ingen flyger för högt om den flyger med egna vingar.

Dörren

I morse med vattnet strilande över huvudet, rinnande längst med nacken. Hittade jag det glömda. Det som är jag. Innan allt annat hann sippra in.
Stoltheten över att vara jag.
Innan alla övergrepp, innan alla "stora" människor med makt sa till hur jag borde vara.
Innan rädslan att inte vara som andra vill kom in, innan jag öppnade dörren.
Jaga mig ni..med hyenor. Jag släpper er aldrig mer in.
Dörren är till för mina älskade.
Stolteheten över det jag vill säga. Att våga stå för mig själv.

Läraren sa...man måste kunna allt detta så som stilleben och kroki för det tycker också Peter Dahl...annars spottar vi ut människor som bara gör skit. Ungefär så...
Så fel hon har och vilken skit hon pratar och så mycket kreativitet hon dödar...drömmar, nya ideér. Kanske nått vi aldrig sett?
Men tack snälla lärare för att du ger mig motstånd. Ur det föds nått annat.

Minnen

En del av en stor tavla..

Mariella (olja på duk)

Ett försök att måla av Linn Fernströms vackra tavla...synd bara att det bara var med akryl.

Elsa

Jag har världens bästa unge. Älskade Elsa.

läker.

Jag kanske ser trött ut. Kanske grå och sliten. Men hjärtat är öppet för mig. Jag kan hitta det jag vill.
Konsten läker alla sår.
Färgerna läker näthinnan. Konsten läker alla minnen och förklarar.
Naturen på Edsvik ger mig kraften tillbaka och släpper alla tårar lös. Jag är förälskad i platsen.
Jag är även förälskad i godheten. Trots att jag beter mig illa som mörkret själv emellanåt.

Födas

Det är smärtsamt att se,
att öppna ögonen.

När man föds bländas man,
om man har otur.

Vackra ögon blinkar,
söker någon att se.

Allt är suddigt,
klarnar gradvis.

Det hände mig för andra gången
Denna kväll.

I mitt mörka sovrum,
hade jag tur.
Klev ut i en annan värld.

Blodet rann ur näsan,
färgade lakanet. Tårar blötte ner.

Det som förut var torrt och rent,
Var sig aldrig mer likt.

(Mariella 2008)

Glädje

Jag ser allt spelas upp igen. Jag vill skriva hela tiden. Jag vill berätta...Trägolvet under fötterna.
Alla tavlor som forsar ur sig energi.
Alla tejprullar som rullar runt och allt papper som klipps, alla färgtuber...Allt färgkladd.
Alla som går att prata med, om samma sak. Om kärleken.
Jag börjar känna igen mig själv...det är ju såhär jag ser ut. Det visste jag ju.

Hjärta

Hjärtat är en märklig pump.

Det värker då och då.

Mest av allt längtar det. Mitt hjärta.

ett litet tillägg

Jag älskar dig Calle

känna

Är det så här det känns? Att befinna sig på rätta vägen?
Varje dag olikt den andra men med en spirande känsla av hopp ändå. Vad är det som gör det?
Ibland svämmar all längtan över, längtan efter det som är "sant". Så mycket att jag håller på att bokstavligen trilla av stolen.
Jag slukar, jag brinner, jag svämmar över av tårar, jag älskar, älskar, ohämmat.
Jag insåg idag att det är det lyckligaste tiden i mitt liv just nu. När allt bara öppnas och spirar.
Hur mörkt det än är.
Det finns alltid ljus.

åååååå

Ibland är det verkligen helt hopplöst att måla. Ju mer beröm jag får desto sämre går målandet. Beröm kan vara lika hämmande som kritik.
Så nu blir det bubblan igen..alltså att sluta in sig i bubblan.
Tänk om jag bara kundeacceptera att ibland blir allt skit.
Och ibland lyckas jag. Kunde knappt klippa ett ark idag. Kanske beror på vinglaset jag drack igår..

Ödmjukhet

Ödmjukhet. Jag älskar ödmjukhet.
Vad är det i ödmjukheten? Ingen svartsjuka, inget hån, inget mindervärde. Bara ren självkänsla. Det är mjukt som vaniljsås med grädde.

Och när jag visas ljuset i tavlorna är allting rätt. Jag får så mycket som jag saknat.
Allting faller på plats.
Fötterna stöter mot golvet så lent och varmt. Väggarna avger ljus från världen utanför och jag kan andas igen.

Pappa

Var jag än går får jag akta mig. Akta mig för att "falla dit"

I varje äldre man letar jag efter det speciella jag saknat.

Att släppa taget, att släppa den klara tanken vore förödande då barnet i mig greppar det, det kan greppa för att fylla den tomma ekande brunnen.

Jag ser männen, de äldre, överallt.

En del biter sig fast i hjärtat. Jag önskar bli älskad.

Jag hade kunnat ge vad som helst för det.

Jag önskar krypa upp i deras famn.

Små beteenden, små ögonblick, små ord.. ändrar min sinnesstämning.

Jag söker sanningen om livet. Sanningen om mitt liv. Jag önskar bli vuxen. Önskar slippa längta efter en far.

Depression

Att välja det positiva...Jag saknar dig så mycket. Du var den enda som ropade i mörkret.
Jag får för mig det.
Men det finns fler.
Det finns de som knackat på med blommor. Tack snälla du.
Det finns de som sagt varma ord.Tack...
Det finns den som kramas när det är mörkt. Tack.
Det finns fler...Tack.
Men jag saknar henne, kanske för att hon öppnade porten. Men nu är jag ändå ensam med alla tankar. Jag måste själv välja det positiva.
Enligt testerna finns heller ingen depression. Så varför famlar jag runt här "nere"?

www.svenskakyrkan.se/be/

Det är vackert att se alla dessa böner. Det går att se hur människan verkligen känner.

Jag vet varför.
Tänk om jag kunde göra slag i saken..
Jag önskar.

Konst...när?

Bildspråket ändras, byter uttryck, vänder sig ifrån mig eller mot mig.
Det dröser papper och dukar runt omkring. Det luktar olja och lösningsmedel. Jag glömmer att andas djupt och håller på att tuppa av efter dagens ände.
Ibland är det drivor med färg, ibland släta ytor. Figurer står i kö att få komma på duken. De knackar på i mitt inre.
Jag måste placera dom och se dom. Göra dom levande.
Den bruna bakgrunden lockar mig. Ger mig ett lugn. Den oranga är stickande, kvävande.
Den röda pumpar igång hjärtat och den gula ger mig energi.
Fantastiska färger.

Agnes Cecilia

Drömde en dröm om en bok jag läste som barn.

Agnes Cecilia av Maria Gripe. En sällsam historia.

Känslor i drömmarna säger mycket om hur man behandlar sig själv. Jag mötte en docka som var levande. Jag mötte en gammal dam som sa att detta är Agnes cecilia. Läs den igen.

Det ska jag.

Ansikten

Kan man minnas ett ansikte bra efter att man skilts åt? Jag försöker, men jag glömmer minut för minut.
Jag vill minnas hennes ansikte. Jag vill minnas det för att det gav mig kraft.
Men sakta bleknar det. Som en suddig blyerts teckning, ändå fylld med respekt för varje linje.
Jag vill behålla känslan. Behålla den lilla stund då jag lärde mig behandla mig själv med kärlek.
Det är en lättnad.
Det är verkligen som lätta dun i vinden.
Men minnen kan väckas till liv som om de hände just här, just nu. Det krävdes att någon enda klarade av det och som jag gav förtroendet till.
Ansikten kan bli så nära. Alla sinnen aktiveras. Minnen kan ses en gång till. Som ett band som spolas tillbaka. Precis som tavlorna kan minnen "göras om" till mindre smärtsamma. Mer "rättvisa"
Som barn är man totalt beroende av den vuxne.
Jag älskade och hoppades bli älskad, respektfullt.

(tavla. Mariella olja på duk.)

Tankar

Sista dagen. Värme och lite saknad. Tårarna trillar. Ibland drabbas jag av tillit, mjuk och varm.
Så var fallet nu.
Det här var bara en terapeut men hon var även medmänniska och förstod mig. Jag slapp kämpa.
Jag följde bara med i vågen. Jag är glad att jag träffade henne. Hon fick mig att tro på det goda.
Att det nattsvarta faktiskt kan försvinna.
Separations ångesten drabbar mig ibland. Smärtsam och rivande.
Så var det nu.
Men ganska okej ändå.
Jag drömde att alla rum var tillgängliga både uppe och nere...jag tog fel tåg men bytte till rätt.
Jag satt till och med längst fram i tåget.

Granne.

Det är märkligt att missa kärleken när den är precis "här"
Det känns plågsamt att ha missat att berätta det just den stunden i livet.
Jag minns min granne Karin allt mer ofta nu. Min barndomsgranne.Hon dyker upp med sin närvaro och jag saknar henne med hela kroppen, med hela själen. Älskade Karin. Jag vet att utan dig hade jag haft mycket mindre kärlek. Du lärde mig vad kärlek var. Du lärde mig att det finns så mycket glädje.
Jag var alltid välkommen. Till och med när du var stressad och hade folk på middag.
Jag fick se tv program som jag ville se även om du såg nyheter.
Jag sov alltid lugnt bredvid dig.
Alltid fick jag åka på din spark. Plocka bär med dig. eller göra saft. Aldrig skrek du på mig. Alltid visade du mig respekt hur liten jag än var.
Jag inser så sakta att du visade mig "vägen" Att du var den som fick mig att tro. Du sådde det lilla fröet som sa att jag var något värd.
Du sa " vem tror du har gjort detta vackra gröna grässtrå?"
Du är syrenblommor och kaffedoft. Du är kakor och tekakor. Du är tro ödmjukhet och godhet.
Du är självbehärskningen, friden, kärleken och tilliten.
Du är så älskad Karin.

(Bilden är tagen från Googel)

Minnen

Det är lätt att glömma. Allt det man fått.

Mitt målande handlar främst om att lära mig älska, nästan som att måla världen "en gång till"

Göra den finare denna gång.

Slippa vara rädd. Personerna vill prata med mig, de där inne i tavlan. Vi har ett samspel. Ibland bråkar vi, Ibland kan jag se själen skymta,och jag tar utan att röra...söker.

Jorden

http://thesecret.tv/planet-earth/

För allt vackerts skull.

Karin Wallberg

Jag är mycket tacksam för vad Karin Wallberg hjälpt mig med. http://www.pse.nu/

Och kan varmt rekomendera henne.

Mycket av smärtan har lämnat mig, eller jag har lämnat bort den, den vandrade iväg.

Ut kommer massor av energi och känslan av glittrande sjöar, vacker himmel, värme och vägar både in och ut utan rädsla.

I magen finns ett tänt värmeljus. Så är känslan.

Jag letar. En del säger sluta "gräva runt" "sluta vara negativ"
Men om någon ropar i ditt öra dygnet runt. Om något tynger kroppen. Måste jag leta. För min skull och för min familjs. Gamla texter och brev ska letas fram...gamla bilder. Gamla dikter. Foton.
Allt för att förstå, sammanhang.

Jag ber varje dag att jag ska vara en bra mamma. Men ibland misslyckas jag.
Jag ber om förlåtelse. Hon är det finaste jag har. Lilla Elsa.
Han är en gåva liksom hon och är mig kär.

drömmar

jag har svårt att minnas mina drömmar nu...minns bara att människor kommer in utan att knacka. Jag erbjuder dem sängar, bär deras barn.
Någonstans trivs jag med det, att omge mig med människor. Jag är bara rädd att "ni" ska se mig sådan jag är. Rädd.
Rädd för känslor, rädd för närhet, rädd för skratt, rädd för att visa mig.
Jag behöver vägledning och som jag sa i förra inlägget en röst som låter i mörkret. Ensamhet föder ensamhet...eller?

drake

En gång tatuerade jag en arg drake på min vänstra axel. Denna skulle "väga" upp det "ynkliga" hos mig och påminna om att jag skulle vara lite mer "bitsk"
Min vänstra sida var ynklig, den var svag. Inte många egenskaper.
Terapeuten svarade...
- din vänstra axel symboliserar din mamma, det kvinnliga. Den högra din far. Det manliga.
Hon fortsatte
-Är det din önskan att mamma försvarat dig? Att hon sagt "sluta upp med det där? Är det din mammas ilska mot din pappa? som visas genom draken?"

- mm kanske...

terapi

I ett rum, vitt och med mjuka kuddar fick jag börja berätta.
Det var ganska svårt vissa stunder. Men det klarnade lite.
Jag är rädd att tappa greppet. Rädd för att tappa kontrollen. Det är mitt garnnysta som rullar ut genom rummet och leder till kärnan.
Det är rött, luddigt.
Denna människa drev mig fram. Här var inget rum med tystnad som sägs leda inåt. Jag kände mig inte ensam.
För det är i det tysta jag önskar höra en röst. En röst som säger att "du är inte ensam"
Många gånger i terapi har det varit tyst. I tystnaden hörs mörka djupa steg.Tystnaden är utsatthet. Tickandet av väggklockan. Ingen att ropa på. Ingen att våga fråga efter tröst.
Kuddar och fantasi blev en ventil.
Jag är noga med att berätta att jag inte vill lägga över skuld och att jag har samvete för mitt beteende.
Jag vill veta var ni andra "befinner er" och var jag är...
Jag vill slippa förvränga mig.
-vem är pappa? frågade hon...
-Min pappa är hatt, ilska och penslar.... den finaste bilden är svart vacker hatt och vit skjorta.
Det andra hopar sig.
-Mamma är det mjuka och det utsatta. Med ett inslag av "en del taggar" som från skogens grenar.

Idag bär det av till Terapeuten/läkaren. Har skrivit nr drömmar i en vecka nu. Drömmarna blir bara värre och värre.

Senaste drömmen var:

En tonåring går framför mig, solen lyser varmt, gatorna är fulla av liv, kaffekopparna klirrar på cafeerna. Jag går där med Calle. Tonårigen(en tjej) vänder sig om, hon bär ett barn, men det är ett dött, mörkrött, halvtorkat foster utan ögon. Hon är påväg att begrava det. Det är hennes sista farväl bara.

Sen slutar drömmen.

Terapeuten säger att det går att koppla drömmarna till min utveckling och var jag står i den. Var det liksom har "fastnat"

Jag går dit med skepsis ändå. Får se vad hon kan hjälpa mig med.

samtal

Har kontaktat psykosomatiska smärtenheten.
Jag tror jag hittat något som kan vara till hjälp. Jag har ständig värk.
Kvinnan i luren sa...Om man aldrig känt att man blivid förstådd så talar kroppen sitt språk för att berätta sin historia. Varje del av sjukdomar har sina ord sin innebörd"
Händelser som sårat har sparats i "små lådor" i vårt undermedvetna. Dessa lådor skapar sjukdomar. Med hjälp av ögonrörelser (EMDR) kan man lösa upp negativa mönster och komma till förlåtelse och släppa det som gör ont. Med hjälp av drömmar ska hon tyda min process. Med hjälp av bilder jag ska måla.
Hennes "målande" samtal i telefonen var poetiskt och gjorde bilderna lätta att se och gör det lättare för mig att automatiskt tycka om henne.
Att ha långt till gråten sa hon kan betyda att såren är för djupa. jag vet inte. Jag vill bara inte vara ensam längre.


Hon sa en märklig sak. Hon sa att de som har tröst av bibeln löser lättare upp knutar


Är jag nyfrälst? Nej bara lugnare

Vet inte riktigt vart jag är påväg. Känner bara en stark drivkraft.

Taggar i hjärtat, jag trodde det bara gällde alla killar jag mött utan att ha kunnat "reda ut" vad som hände.
Men det gäller många fler.
Många kvinnor jag mött.
Vi satt och pratade om det, jag o en vän. En av de vänner som sitter hårt i hjärtat, djupt in.
Kanske för att hon inte dömt eller dömer mig. Iallafall känns det så. Långt, långt in.
Vi pratade om att man bör akta sitt hjärta, vårda det annars sårar man det. Det sitter som taggar, smärtan, om man släppt in någon för långt in som sedan sårar.
Jag har gjort det alldeles... för många gånger.
Alldeles för långt in. Älskat från djupet. Till slut bildas ju ärrvävnad som är svår att ta sig igenom.

Det gäller att välja rätt. Jag har gjort det.
I går kväll kände jag mig riktigt älskad av min man. Inte för att han inte visat det förr för det gör han ju ofta.

Jag tillät mig själv känna mig älskad.

Kanske kan jag läka alla röda små sticksår efter taggar.

Igår var det räddningen att du kom.
Att slippa vara rädd för att inte räcka till. För det känns som jag gör det hos dig.
Då åker alla rullgardiner upp och allt blir ljust. Tack.

med tanke på filmen Antikrist.

Barn, det är den sista timmen, och alldeles som ni har hört att antikrist skall komma, så har det redan nu framträtt många antikrister; av detta inser vi att det är den sista timmen. 19 De har utgått från oss, men de hörde inte till oss; för om de hade hört till oss, skulle de ha stannat kvar hos oss. Men detta skedde för att det skulle avslöjas att inte alla hör till oss. 20 Och ni har en smörjelse från den helige; alla har ni kunskap. 21 Jag skriver till er, inte därför att ni inte känner sanningen, utan därför att ni känner den och därför att ingen lögn har sin upprinnelse i sanningen.

johannes

Jag saknar en fader. En pappa emellanåt.

Älska inte världen, inte heller det som finns i världen. Om någon älskar världen, finns kärleken till Fadern inte i honom, 16 ty allt som finns i världen, köttets begär och ögonens begär och det högfärdiga skrytet med ens resurser i livet, det kommer inte från Fadern utan från världen. 17 Och världen försvinner, och även dess begär, men den som gör Guds vilja består för evigt.

johannes evangeliet

”Vi har gemenskap med honom”, och vi ändå fortsätter att vandra i mörkret, då ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han själv är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd. "

Johannes evangeliet.

utan hud

Jag är tydligen en känslig människa. Millimeter tunnt skinn. Själen så gott som vidöppen, ibland.
Jag kan inte värja mig. Likt ett barn med starka sinnesintryck plågas näthinnorna då och då. Som en droppande kran. dropp, plopp, dropp plopp.
Jag försöker stänga av. Dra åt kranen och få det eviga flödet att avta.
När glaset är fullt av allt vatten rinner det över, blöter strumporna, blöter allt som vill vara torrt. Det är när man häller vattnet rätt det växer. Som i min blomkruka.
Men så är det inte nu. Magen skvallrar om att jag lever fel. magen skriker att jag ska ändra riktning.
Magen säger " snälla Mariellla, hör mig, lyssna på mig, jag kan berätta"
Men jag kan inte höra rösten, vad det är jag ska veta. När känslor pressas slutar kroppen fungera.
Kanske är detta ett skydd? Kanske är jag inte utan hud.

Längtan utan orsak

Längtan. jag känner tydligt just känslan längtan. Den sitter i halsen och under bröstbenet.
Det bultar.
Men jag vet inte efter vad.
Ögonen tåras.
Jag ställer mig i fönstret, tittar på träden, vinden, åskan. Längtar ut men ändå inte.
Jag ser molnen sänka sig, nästan bilda tromb, men höja sig igen, till skyar jag inte vet något om.
Kan det vara så att längtan har en form? För mig är den oformbar, svepande inuti bröstet. kanske gul.
Det behövs en hammare, för att hitta in. En hård...hammare.
Om jag ens då hittar Längtan. Om den ens går att ta på. Men finns, det gör den, fast den inte syns.

Men visst finns framtiden. Jag hoppas på den mer nu. Jag är nyfiken.

Jag hoppas på en lycklig tid.

Hoppas på vacker natur. Vackra djur, vackra tavlor och texter.

vackert vatten och himmel.

För jag tror på himlen.

Jag tror också på tidens bortfall

vindpinad.

Kan en del minnen verkligen läkas? Ibland vaknar dom till liv som om de hände idag.

Man är inte alltid "släkt" med den som födde en.

Inte alltid närmast.

Att glömma? Att leva framåt, spelar ingen roll när minnena hinner ifatt, när de inte sitter bara i huvudet utan letar sig upp längst benen och skakar allt som är jag till bitar.Jag vill bli av med dom.

Ord som svider tar veckor att läka.

Faktum är, hur mycket vi än vill, finns arvet kvar. Nyanser finns kvar som spräcker min vägg i...bitar.

Sprickan finns kvar. Är mitt skydd, porlande vatten renar alla sår. Låter det ta tid och låter det som inte blir färdigt vara ofärdigt.

Till Calle

http://www.youtube.com/watch?v=LADZ9P6kBn8

Inte riktigt säker på vad jag vill säga med mina bilder. Måste jag vara det? Säker?
Men det kommer att finnas ljusa sken.
Något slags flämtande långt bortifrån. Andetag. Skakningar, svett... Som vi kämpar oss genom det här livet, så känner jag. Gröna gummistövlar genom djupaste snö, sjunker steg efter steg på väg mot gatlyktorna, på väg mot billjusen, något enda litet ljus, ett ljus att greppa, ett ljus att veta varifrån det kommer.
Det andra ljuset vet vi så lite om. Det visar sig bara någon gång.

Christer Karlstad

En konstnär jag upptäckte på Edsviks konsthall igår.

Lite likt Linn Fernström.

Mitt mål just nu är att kunna måla som han fast mjukare och rörligare.

Skönt med inspiration.

Det är som ett självhat. Jag sitter där bland alla konstnärer, osäker, men på rätt plats.

Jag ser på alla tavlor, alla skulpturer, alla människor.

jag går bland terrakotta kvinnorna och hjärtat bara bultar.

ÄR

För mig är han...för han ÄR...inte var,...han är...
Någon som berört mitt hjärta. Han är det inre barnet.
Det går att "röra" vid det sargade, det sitter i hans ansikte. Men mest av allt i hans ögon. Han plockar fram det sköraste.

Evigheten i våra hjärtan.

Vår vackra Michael Jackson

http://www.youtube.com/watch?v=pYSoZPuPmNw&feature=related

Jag trodde jag var ful som barn.
jag trodde jag var ful som tonåring och nästan fortfarande. Det fanns alltid något som störde den bild jag målat upp, sådan som jag ville vara.
Hela min uppväxt hatade jag mig själv. Jag trodde ingen någonsin skulle älska mig. Varje dag hittade jag något i mitt utseende, värt att motarbetas istället för att accepteras.
Kanske är det så det är i tonåren. Kanske är det inte så alltid heller... Så mycket jag missade. Så mycket jag inte klarade av. Så mycket jag antog som var fel.
Röster i mitt huvud upprepar sig fortfarande ibland " va små höfter du har" "vad tunt hår du har" "så här kan du väl inte se ut" "är du dum i hela huvudet" "jag är misslyckad"

Men vet ni...alla ni där ute...som sa dessa saker....som jag gjorde till "mitt"
Era komentarer har bleknat.
De är inte längre en del av mig.

Sakta klarnar det och jag förstår att saker inte alltid är som man tror.

Jag har en klump i min mage. Ihoptryckt energi, bultar som ett extra hjärta. Läkaren sa att det är pulsådern som känns genom tunn bukvägg.
Den slår tydligt. Tyget vibrerar försiktigt.
Jag tar, försöker känna att jag finns. Att detta är jag i nuet. Det enda som existerar just nu, för mig.
Jag vill gärna fly "kärnan".
Ibland skrämmer färgen mig. Ibland skrämmer konstnärerna jag känt mig. Ibland är rädslan hela tiden.
Då ger jag upp. Blir apatisk. Något skrämmer mig, något minne, något suddigt.
Men jag plockar ändå upp penseln...endast där finns svaret.

Så var studielånet klart...
jag kan finna mig i glädjen. Släppa in den ordentligt.

Sen en ros till min man. Som faktiskt hjälper mig uppnå mina mål.
Som redan varit där och som kan så mycket.
Som står ut med mina utbrott när jag tecknar modell.
När huvudet blir för stort och benen för korta.
Tack.

Stegen...

På Mejan sökte 690 tror jag...och 15 kom in? Konstfack vet jag inte.
På Idun Loven var det 10 som kom in och 120 som sökte. Jag kommer in nästa år! Jag tänker ge allt detta år!
Jag tror jag vill ha ett erkännande. Det är det. Jag vill veta att jag kan.
Till Edsviks konstskola sökte 90 och 20 kom in. De säger att de inte vill att jag ska hoppa av redan nu. :) känns uppiggande. Dessa dagar med D-vitaminbrist och B12 brist.
Jag är nöjd!
Jag tänker fanimej klättra. För min egen skull. Kosta vad det kosta vill...
Nja kanske inte precis vad som helst, men en hel del.
Försöker påminna mig om att jag haft 10 års uppehåll från att måla. Vill oxå tillägga att det var första gången jag prövade olja för ett år sen!
Så jag hoppas jag jobbar fort mot målet. Målet är att måla så jag berör och ger utrymme för eftertanke. Jag vill måla tavlor som gör oss mindre ensamma och mer ensamma.
Det är jag och mitt storhetsvansinne.

En gång i tiden, fast jag är ombytlig...under hela tiden...önskade jag att få bo i skagen.

Jag älskar havet. Jag kan nog säga att jag älskar faktiskt. Jag hade under några år en mental avslappningsbild inom mig. Det var skagens vackra hav och sanddyner och en svart häst som betade. Manen skulle röra sig med vinddragen...

Då kunde jag sova, när jag skapade denna bild.

Jag kan se mig själv gå ner till stranden och känna livs lusten krypa under jackan och in.

Det är tungt att gå ibland...om inte hela tiden.
Som genom ett landskap med gödslade åkrar stinker skiten. När arbetsdagen är slut funderar jag på mig själv och en massa andra saker.
Hjärnan lägger pussel, bitar efter bitar...
Vad beror den här saken på? eller den här? Passar den ihop med en tredje eller fjärde sak?
Vem kan jag lita på?
Vad är makt? vad är lycka? ja allt sånt....larvigt...
Kanske borde allt vara klart?
Men ingenting är klart. Inget är "säkert" Det perfekta finns inte. Det saknar "plats" ändå tror man att det är det man ska uppnå.
Fulländad? knappast.

Jag hör henne ibland. Hon går tätt bakom.

Det är som om allt faller tillrätta.
Gardinen gungar i takt med vinden. Regnet smattrar mot rutan.
Men tvivlet på mig själv finns där.
Något mindre nu än förut. Känslokasten är stora från hejdlös glädje till ändlös sorg.
Men för några år sen visste jag inte hur glädje kändes.
Nu kommer den då och då...och oftare och oftare. Jag måste säga att det var en lång väg till denna gryning. Som att åka genom ständigt mörker. Som en rosenbuske att hugga sig ur och evig sömn.

Igår kunde jag andas lättare. Det kommer dagar då täcket är lent mot huden.

Jag är verkligen glad över min man.
Han lyssnar, fast han egentligen inte orkar... Han älskar mig fast jag inte alltid är värd det.
Han sover bredvid mig, vaknar hos mig. Masserar mina fötter. Gör te. tröstar, skrattar. jag kan gå runt hemma hur ostädad som helst.
Han hjälper mig att öppna mig så som jag behöver. Han visar mig allt det fina när dagen är svart.
Han visar mig kontraster, berättar vad jag behöver veta.
Jag har haft tur.Jag älskar dig Calle. Tack!
Jag hoppas att jag ska kunna ge lika mycket tillbaka...

Det krävs energi att våga satsa.

Och han ska torka varje tår och sorg ska ej finnas mer...

Vakna och sovande drömmar.

Det är märkligt. Jag har skrivit om detta inlägg ett antal gånger.

Jag putsar och suddar ut, skriver om. Men en historia kan inte skrivas om hur många gånger som helst och behålla det den från början vill säga. Jag kan varken förfina eller förfula, om jag är ärlig.

Den handlar om pappa. Pappa är numer texter på hög. Pappa är minnen såsom en röd stickad tröja i en pappkartong på ålderdomshemmet. Pappa är skrik, pappa är sorg och hat. Pappa är vackra tavlor och vita strukna skjortor. Han är slipsar i alla de färger. Han är den som förändrade min värld, både inre och yttre.

Och han är grått hår, brun kista och levande ljus.

Jag gav honom mitt rosa hårband som barn och det knöt han på ratten i bilen.

Sista gången jag träffade pappa var en sommardag.

Vi kunde inte längre prata, om vi någonsin kunnat.

Alla minnen, alla svek plågar mig. Allt som gjorde mig mindre jag och mer han. Historien är så lång och stenig.

Men...

Jag drömde inatt, en dröm jag aldrig drömt förut.

Det var pappa i en röd fotölj som tecknade och visade mig. Jag lade mitt huvud mot hans som om det var naturligt. Jag kände hans gråa hår kittla kinden, och inget ont fanns mer.

Och jag log. Jag log mot honom. Det var längesen jag log. Inifrån hjärtat.

Jag har förlåtit dig pappa, men jag visste inte om det själv.

vägen hem

Att vänta besked från csn är hemskt. Det ser ut att gå hur bra som helst. Men jag är ständigt på vakt.
Jobbigt? .....ja....
glädjas, vad är det? Men jag finner små luckor och i dom lyser det starkt sken. Jag bara väntar att få öppna stora ladugårddörren in till ateljen.
Varför? varför väntade jag så länge?
Jag glömde bort. Man glömmer lätt sin dröm, tror att det är "bättre" att göra si eller så och att det ändå inte skulle funka att "leva ut"
Jag satte upp hindren själv och självklart tar det tid att bryta ner dom. Planka för planka, spik för spik.
Jag känner igen från min barndom. Grusvägar, färglukt, starka känslor och temperament. Terpentin som stack i näsan...ja det mesta där ute i Edsvik påminner om förr. Lummiga träd. Utställningar. "Mitt språk"...det jag kan prata, åtminstone litegrann.
Det luktar barndomen, det fina jag minns av barndomen. Det är synen av högar med papper, bubbelplast och tejprullar, bruna stora som man får bita av.
Jag är fängslad. omedveten om tid när jag står på stallbacken. Regnet duggar tätt och det luktar lera.
Jag är ju hemma igen.

Natt

Natttimmar. Sittande tillsammans med Calle vid varsin dator.
Man behöver tydligen inte prata så mycket utan känna närhet ändå. Jag tänker mycket. Många tankar har vaknat till liv. Kroppen är inte van glädje. Den slår bakut, letar fel i hjärnan.
Jag drar på mig feber som går bort lika fort.
Jag kan inte förstå att jag ska få måla ett helt år. Att jag får skapa och må bra.

Prästkragar, blåklockaor, käringtand...Jag plockar de blommor jag vill.

Förr kändes inte vissa blommor "rätt".

Jag håller hela famnen med dom, jag begrundar varje enskild blomma som en del av mitt liv.

Å jag älskar dom, blommor är ändå blommor.

Jag kom in på skolan!!

Jaaaaaa!!!
Jag kom in på skolan! Fick beskedet direkt. De hälsade mig välkommen efter en liten stund av titt på mina prover.
Jag fick komplimanger så jag går på moln. Jag behövde höra något positivt. Något upplyftande!
mmmm jag är glad!
Hjärtats portar öppnades. Energin flödar ut.
Jag känner sådan ödmjukhet och jag skulle kunna supa in all kunskap...och lite champagne!

Ernst Billgren

Mötte Ernst Billgren på väg ut med sopsorteringen. Han var helt blöt av regn. Klädd i massor av olika färger. Släpande steg.
Känns lite mysigt.
Tänker på vad han sa en gång
" bry dig inte om vad andra tycker" Huvudsaken är att du har drivkraften, det är det enda som räknas.
Det är som om dessa människor dyker upp när jag som mest behöver dom. Eller så är det så att jag bett om det.

Nervositet.

Jag är gjord av nervositet. Endast få timmar kan jag finna lugnet.
I morse kunde jag inte äta.
Magen är i uppror.
Få människor kan tänka klart när stressen sätter in. Då gäller bara överlevnad. Snabb energi. Eller som jag gör..spela död. Jag ger upp.
Det är på håret att jag vänder om med tavlorna. det är verkligen på håret att jag klarar att bli bedömd. Men det måste jag lära mig, annars kan jag säga hej då.
Jag önskar att han ska se min längtan efter att utvecklas. Alltså Läraren.
Jag försöker sitta stilla och hämta kraft. Jag vet att jag har kraft. Någonstans.
Sen poppar minnen upp från skoltiden. När jag helst av allt flydde. Varför betyder det så mycket att lärare säger vad de tycker? jag tror det är för att han har "makten" att ge mig tid.
Händerna skakar, saliven rinner segt. Ibland sväljer jag helt automatiskt flera gånger och jag kan inte hejda det fast jag vill, jag vill ha kontroll.
Ber en liten bön.

Nu är jag verkligen igång. När motgångar kommer, borde en ännu högre växel läggas in.
Jag är inte manisk, det sa en psykiatriker för en månad sen.(vill bara förtydliga)
Men jag måste göra något och tiden är ju dyr!

Latinamerika

Ja vad ska man säga. Jag har en dragning till Latinamerika. Jag ser inte ut som en latinsk kvinna, men jag tror att jag har gener därifrån.

Jag kan nästan känna hur jag lever där. Har jag bara stark fantasi? Jag känner igen något, som glitter på bassängbotten.

Denna känsla har varit intensiv under ett års tid.

Undrar var den kommer ifrån. Det visar sig nog snart. Jag borde nog åka dit.

Ricardo Donoso

Okej. Ricardo jag pratat med i telefonen som jag ska på intervju till, är chef för edsviks konsthall.

Här tillsammans med Peter Dahl.

Jaha...nu är jag ännu mer nervig.

Men det fina med Ricardo verkar vara att han blandar konst, stora o små konstnärer. Nu gäller det att ladda med krut och ödmjukhet. Och lägga till den poetiska sidan. Jag håller på att skita på mig. Inatt hade jag sån ångest så jag mådde illa hela natten. Upp stup i ett och äter....i SÖMNEN!

Det är bara att va sig själv. Ta det lugnt nu bara.

Göra så gott jag kan. Men jag har ju redan varit på gränsen till hysteri... kanske är det det som är jag. Tvivel. Kan jag verkligen? Får jag ta plats?

Jag kanske inte borde ha läst om denne man. Denna lilla skola med Edsviks konsthall intill är ett litet guldkorn i lummig miljö. Hit kommer massor av "stora" konstnärer och ställer ut tydligen.

Nu väcks alla känslor igen. Mindervärde, en av dom. Men jag tänker inte ge mig. Jag tänker ge allt. För vem? för mig själv.

Låter blommorna tala för sig själv.

Blommor till flickan på tunnelbanan.

Hela världen rasar samman.

Tunnelbanan åker förbi örnsberg, axelsberg.
Människor gungar fram och tillbaka. En rosa klädd, tunn flicka sitter nära mig, kanske fyra steg ifrån.
Hennes kläder passar inte, de är för stora. Som om någon annan klätt henne. Som om hon inte brydde sig. Hon är nog 12 år.
Jag lägger speciellt märke till henne.Något jag ser.
Kan det vara i ögonen?
Hon sätter sig i sin pappas knä. Hon får en puss. Han drar hennes ansikte mot sig, pussar mer.
Sen skrattar dom. Hon rodnar. Hennes mamma sätter sig mittemot.
Och med ens känner jag, vet jag men vill inte lotsas om min känsla.
Så kyssar han hennes kind, tre fyra gånger med korta mellanrum.
Mälarhöjden....
Så kysser han henne närmare munnen. Suger på hennes kind. Hon tittar på mig.
Han smeker hennes lår. Alldeles för långt in, alldeles för nära. Hennes mamma sitter bara bredvid.
Bredäng.
"se upp för dörrarna, dörrarna stängs"
Och bort försvinner tåget. Jag tänker på henne, jag ville göra något. Jag ville visa att det finns en annan värld utanför.
Men jag blev 12 år igen.

I regnet syns det inte att man gråter, sjöng någon.

Regnet är läkande. Det kyler min kind oftast ganska lagom. Det smattrar sövande som ett slags mantra.

det känns som det "renar" och efteråt växer det mer än annars.

Intervju

En lärare ringde från konstskolan och vill träffas för intervju på torsdag klockan 16:30.

Ricardo heter han och jag la på min finaste stämma, men är på gränsen till hysteri. Ett hysteri som gör att jag nästan kan ställa mig på knä. "snälla!! ta in mig" Denna "hysteri" väcks när jag har konkurrens. När jag ser och känner vad jag vill ha, på riktigt, då väcks massor av sovande energi och även ilska och sorg över det jag aldrig kunde få eller tog emot.

Jag vill ha tid. Jag vill ha någon att vända mig till. Det är inte alltid mina målningar vi sar det jag vill. Det är som om det bor någon inne i mig. Någon som verkligen, verkligen är jag. Och denne vill ut på duken.

Ibland vill jag inte vara ensam när jag möter henne...Hon som är jag. Hon har något att berätta. Något som sitter i halsen. Något som sitter i höften.

Varje gång jag målar är det som en spegel, fast mer levande.

Jag väntar på henne. Det har jag gjort länge och jag tror jag kan skymta henne ibland.

Avrakad

Som ett hårstrå. Som blir starkare för varje rakning, reser jag mig efter sågningen.
Det värsta är nog att bli uppdragen med rötterna. Det blir lättare inflammationer.

Körsbärstrådgården. Mariella

När jag skulle gå på tunnelbanan

Kom en kvinna fram till mig. Jag hade tavlorna med mig på en kärra. Hon frågade om jag var konstnär. "inte än" sa jag. Men snart kanske. Kvinnan var slående lik Frida Kahlo.
"vi kvinnor får kämpa så" sa hon. Hon fortsatte " jag har en utställning på Aspuddens bibliotek, du är välkommen."
"Den handlar om Frida Kahlo" sa hon. Här i Sverige sägs det att hon var så ful, men där jag kommer ifrån sägs det att hon är vacker.

"lycka till"

Idag gick jag till Långholmens folkhögskola som tar emot ansökningar till Edsviks Konstskola.

Jag var 2 dagar sen, men fick ändå chans att söka efter att ha pratat med dom på reception. Jag skyndade mig från jobbet, slängde i mig lunchen och fixade personbevis och ansökningsblanketter.

Sen tejpade jag fast 3 tavlor och 2 stora pappark på en liten vagn och åkte en bra bit. När jag kom fram tog hon emot pappren, faxade och grejade. Sen sa jag " men tavlorna då?"

Då sa hon att " ja men dom ska inte hit, dom ska med på intervjun man blir kallad till i Sollentuna"

Så kan det gå när man vill alldeles alldeles underbart mycket.

Jag ringde Edsviks konstskola och de kallar för intervju på torsdag eller fredag. Pratade med, jag tror det var en man från chile. En lärare som sa att jag får lika mycket chans som de andra trots min sena ansökan.

Kanske finns det en nåd. Herren ger och herren tar.

Hela tiden har jag känt det i ryggen. Jag trodde konstnär inte "räknades"

Men hela tiden har jag "vetat" att jag skulle komma tillbaka till det.

Jag ville bli som "andra" och kämpande på, men hittade aldrig något lugn. Att göra något jag vantrivdes med skapade ångest och mindervärde. Nästan till en sådan grad att jag inte ville leva.

Så jag tänker fortsätta. Ge mig bara tid. Det kostar mer att låta bli.

Kan jag börja om?

För att göra det jag verkligen vill.

Av rädslor flydde jag Arvika.

Jag hade inget val. Trodde jag då.

Jag ville ta en genväg. En väg som räddade mitt liv. Men försakade annat.

Jag tänker att...kanske....kanske tar jag tillbaka "mitt" om jag söker den utbildning jag skulle sökt som tonåring.

Jag tänker ta tillbaka det jag förlorade. Jag vill ge mig själv en chans. Jag börjar där jag borde ha börjat för 10 år sen.

Jag tänker att ju mer tillstrampad jag blir dessto mer söker jag tröst i nuet. Jag blir mer närvarande. Blir mer tacksam. Så var det då jag ville ha barn, jag var helt manisk, men sen släppte jag det och accepterade. Såg andra möjligheter och glädje. Allt hängde inte på att bli mamma. Jag skulle resa istället, skriva en bok och kanske öppna en affär.
Vips blev jag gravid. Efter 3 långa år av IVF och utomkved och hormonbehandlingar. 3 år av avundsjuka och mindervärdeskomplex.
Jag tänker att det kanske är så med konsten också. Att det kan va bra att sänka kraven på mig själv. Låta det som kommer komma.

10 varv på Sätra IP. När jag inte tar en tur längst mälarslingan.

Motion sorterar tankarna, jag hinner tänka massor dessa varv och varje varv ska gå snabbare.

Idag får Calle och Elsa följa med. Solen skiner och jag är ganska tillfreds ändå. Allt är inte alltid som man tror. Kanske måste jag vara mer ödmjuk.

vissnar
Å visst är jag en sliten själ
Alltid sökande efter egna svar.
Djupt i mörka skogen
bland kvistar och träd
finner jag en kär vän.
Hon är alltid lika svår att nå.
Hon vissnar då och då.

Vek

Du är lite vek sa en läkare en gång och tryckte på många ställen.
Jag vet inte vad det är som är fel med dig.
Du är nog en av de känsliga som låter allt gå rakt in i hjärtat.

Tröst

tröst är små barnfötter,
kladdiga av glass.
Munnen full av jordgubbar,
sägande:
"mamma du kan måla på mitt papper"
skrattande säger jag
"ja"

Helvete....jaha då är det bara att fortsätta knega på samma vanliga jobb då.
inte fan kom jag in inte. ´Bara att hoppas att det va nån mening med det hela.

Den här fotoutställningen ska jag försöka se också.

En skilldring av fattigdomen i bergstrakterna i Virginia USA.

En annorlunda bild av amerikas fattigdom.

Visas på Färgfabriken T-bana Liljeholmen

Karin Mamma Andersson

Jag såg att en elev tog sig in på Mejan genom att måla nästan exakt såhär. Jag tror också att Gerlesborgsskolan har lite inriktning på denna " sorts" måleri.

Sen kväll, tidig morgon

Ja det blev en sen kväll igår, pratade med en kollega. Sen var det upp på morgonen klockan 6.
Sätter mig upp i sängen och försöker vara tacksam för allt jag har. Jag försöker visualisera fram mina drömmar. Det har funkat periodvis.
Jag visualiserar att jag kommer in på Idun Loven.
Det vore så härligt!
Jag fokuserar också på en video jag ska göra.

Ska försöka ta mig till Karn mamma Anderssons utställning också.
Var på en av hennes utställningar för ngr år sen, men då tilltalade det mig inte alls. Hennes tavlor kostar bortåt miljonen.

En bild på min fina man. På vår bröllopsresa till Cypern 2005

När jag känner lukten av syrener tänker jag på Karin, min granne under min barndom.

Det var saft och kakor och bara roliga minnen.

Karin trodde på Gud.

Karin fanns alltid för mig.

När jag tänker tillbaka så gav hon mig en tro på det goda.

Jag var som insvept i godhet.

Det dök bara upp i minnet. Jag minns också att jag tänkte att när hon dör, hur ska jag då klara mig?

Nu lever hon inte längre. Men mycket påminner om henne.

Idag har jag målat syrener. Jag lät en bukett syrener stå i rummet samt balkong dörren stå öppen så alla sinnen är med. Jag kan lättare sätta mig in i känslan då. Jag vill vaar där hela jag, jag vill vara "inne" i tavlan. Jag vill att det är "ur mig" det växer syrener.
Ur "sprucken" sårig hud växer nu blommorna fram, på min duk. Jag vet inte åt vilket håll. Jag vet inte vad det ska säga. Jag vill dela med mig en känsla. En känsla av mörker och ljus. En känsla av öppna sår som föder vackra blommor. För livet är vackert trots alla sorger. Trots alla minnen.

Å så en närbild så... lite väl kanske.

Och så en annorlunda tomte. Som har lite problem tror jag. Jag tycker det är något befriande i denna bild.
Även detta Paul Mccarthy

Håller på med en stor tavla. Fick en duk som det var sänkt pris på. Hade kostat 800 men kostade nu 600. :-) som gjord för mig.

det blir till att dumpa Mejan och försöka sig in på Konstfack nästa år. Lokalerna kändes "friska" och inte alls som på Mejan. Dessutom har en av mina bästa vänner jobbat i dom lökalerna, när ericsson låg där. Telefonplan.

Elsa och Calle.

Då har jag varit å lämnat min ansökan. idun ligger i ett industri område intill Arla i Årsta.
Märkligt att komma in dä. Men mysigt.
På toaletten stod det en "skräpgubbe " som höll på att skrämma skiten ur mig.

Idag ska jag till Idun Loven med min ansökning.
Jag önskar att jag kommer in, men det är inte hela världen. Kanske är det inte riktigt meningen.
Men jag önskar.

Åre.

Åre var en vändning för mig. Jag fick tid att tänka och mod att öppna mig.

Det fanns ingen kritiserande röst inom mig.

jag var mottaglig för mina drömmar.