http://www.edsvik.com/
Jag åkte idag, efter jobbet till Edsviks konsthall för att se många av Roj fribergs senaste verk i en samlingsutställning.
Detta var första gången jag såg hans verk, dock inte första gången jag hörde hans namn, eller kanske blandar jag ihop med Roj Andersson...
Grått!... Ansikten!... förvridna så som jag ibland tycker att människor faktiskt ser ut och som jag även själv känner mig, tillrättalagd, frånvarande från det rena...ja så var dessa tavlor för mig.
Ihopklumpade människor, rädda, vilsna, dömande! kryllade över dukarna. Två människor drar med händerna mot marken, de är köttiga och denna bild griper mig särskilt. Det griper mig att kropparna inte håller ihop, liksom i de allra flesta av bilderna.
Jag står långe framför tavlan i tystnaden. det är dagen efter vernissage och jag förväntade mig mer besökare. Jag är glad att jag får vara så gott som ensam. Ett äldre besökande par syns bakom ett mörklagt rum. Det är Rojs domar installation.
Jag känner mig genast dömd. jag går fram till den skyldiges stol, den är tom. Förvridna ansikten tittar, förvridna ansikten har ingen förståelse. De är av sten. de har stått där länge.
Denna grupp har rättvisan, denna grupp sägs veta... min plats.
Det är som att befinna sig i en film eller i en av fribergs målningar. Ungefär som att gå igenom en spegel...ni vet!?
Sen... ja då tåras ögonen. Jag vill gärna röra deras ansikten, se på deras platta kroppar. plattorna de hålls uppe av är av trä.
söndag 5 september 2010
Kommande utställning!
söndag 20 juni 2010
söndag 14 februari 2010
något annat
När jag träder in i min bildvärld vill jag aldrig gå därifrån. Den är mitt skydd mot världen utanför. Här händer saker som jag kan styra över. Jag är en del av en sluten värld, där jag har huvudrollen.
Jag släpper in exakt vilka jag vill. Jag stänger dörren till andra.
Men visst, ibland knackar de på hårt och drar upp dörren de skrikande ansiktena som ingen hör, ingen ser och som ingen heller vill veta av. De är ofta rosa. Rosa figurer utan ansikten sökande efter offer. Det är blodröda läppar mot kaklade kalla väggar. Magra kroppar. Rum utan fönster.
Ibland måste de bäras för de är så tunna, så fjäderlätta. De andas knappt.
Så jag släpper in dem till min boning. Väl där inne, ser jag...ibland något helt annat...
Jag släpper in exakt vilka jag vill. Jag stänger dörren till andra.
Men visst, ibland knackar de på hårt och drar upp dörren de skrikande ansiktena som ingen hör, ingen ser och som ingen heller vill veta av. De är ofta rosa. Rosa figurer utan ansikten sökande efter offer. Det är blodröda läppar mot kaklade kalla väggar. Magra kroppar. Rum utan fönster.
Ibland måste de bäras för de är så tunna, så fjäderlätta. De andas knappt.
Så jag släpper in dem till min boning. Väl där inne, ser jag...ibland något helt annat...
lördag 30 januari 2010
bilder
Målandet täcker ett behov. Där kan jag själv måla mina bilder som jag vill ha dom. Jag kan själv placera pappa där jag vill. Jag frågar aldrig efter lov. Han frågade aldrig mig.
Nu längtar jag efter rött och blått och orange, vitt och svart.
Just nu är huset så tomt. Världen utanför också tom. Svarta individer rör sig som små prickar...Vem är jag? Jag har feber, tar tempen...ingen feber.
Vem är jag? Golvet är kallt. Jag fryser. Känner mig som i en much målning...skriet. Jag vill bara till skolan. Jag vill hälla färg. Jag vill rulla i den, skrapa med naglarna. Jag flyr bort.
Hjärtat värker efter att uttrycka bilder.
Nu längtar jag efter rött och blått och orange, vitt och svart.
Just nu är huset så tomt. Världen utanför också tom. Svarta individer rör sig som små prickar...Vem är jag? Jag har feber, tar tempen...ingen feber.
Vem är jag? Golvet är kallt. Jag fryser. Känner mig som i en much målning...skriet. Jag vill bara till skolan. Jag vill hälla färg. Jag vill rulla i den, skrapa med naglarna. Jag flyr bort.
Hjärtat värker efter att uttrycka bilder.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)